Linden darrar i lunden - Varulven

Varulven

Jungfrun hon skulle till stugan gå

~ linden darrar i lunden ~

Så tog hon den vägen åt skogen blå

~ ty hon var vid älskogen bunden ~

Och när som hon kom till skogen blå

Där mötte henne en ulv så grå

"Kära du ulver, bit inte mig

Dig vill jag giva min silversko"

"Silversko jag passar ej på

Ditt unga liv och blod måst' gå"

"Kära du ulver, bit inte mig

Dig vill jag giva min silversärk"

"Silversärk jag passar ej på

Ditt unga liv och blod måst' gå"

"Kära du ulver, bit inte mig

Dig vill jag giva min gullkrona"

"Gullkrona jag passar ej på

Ditt unga liv och blod måst' gå"

Jungfrun hon steg sig så högt i ek

Och ulven han gick ner på marken och skrek

Ulven han gnavte den ek till rot

Och jungfrun gav upp ett så hiskeligt rop

Ungersven sadlar sin gångare grå

Han red lite fortare än fågeln flög

Men när som han kom till platsen fram

Så fann han blott mer än en blodig arm

Gud trösta, Gud bättra mig, ungersven

~ linden darrar i lunden ~

Min jungfru är borta, min häst är förränd

~ ty hon var vid älskogen bunden ~

***

Garmarna har gjort den kanske mest kända versionen på den här sorgliga, rätt blodiga balladen. Texten i sig är enormt beskrivande: den unga kvinnan som ska gå hem till sin fästman en kväll och väljer att gå genom skogen. Där möter hon en varulv, som inte på några villkor vill släppa iväg henne, sitt byte. Kvinnans fästman hör henne skrika, sätter sig upp på hästen och rider till platsen, men då han kommer fram har varulven tagit sitt byte och lämnat bara "en blodig arm".

Som synes är det frågan om en tvåradig strof med mellan- och slutomkväde, och en uppenbart naturmytisk ballad som slutar till det övernaturliga väsendets fördel. Samtidigt ligger det någonting varningsaktigt över den. Jag tror den kan ha sjungits för att få unga flickor att förstå att de inte ska bege sig ut i skogen ensamma, speciellt inte efter mörkrets inbrott, än mindre då de är gravida.

Mellanomkvädet används här för att skapa en dramatisk, kuslig stämning. Istället för att använda det rätt så allmänna "allt under lunden den gröna" sjunger man att "linden darrar i lunden". Redan i den första vet man med allra största säkerhet att det kommer att sluta illa för den unga kvinnan.

Slutomkvädet kan vid första anblick te sig lite kryptiskt: "ty hon var vid älskogen bunden". Vad ska nu det betyda? Till en början gissade jag att det betydde att hon var gift av kärlek, men jag hade nog fel på den punkten. Efter lite närmare efterforskning konstaterade jag att det måste betyda att hon är gravid, havande. Varför? För det första ansågs varulvar tycka väldigt mycket om unga kvinnor, men var de gravida svävade de i ännu större fara än normalt, och i det tillståndet dög inget som helst annat för varulven utom att äta upp henne. Varulven i balladen vägrar ta emot de gåvor hon försöker köpa sig fri med, utan menar att hennes "unga liv och blod måst' gå". För det andra behöver kvinnan i balladen inte alls vara gift; högst antagligen är hon ogift, eftersom fästmannen omtalas som "ungersven". Ändå är hon "vid älskogen bunden", vilket betyder att det finns någonting som sammanlänkar henne kärleks- och "blodsmässigt" med sin fästman, och där är ett barn den allra naturligaste förklaringen.

Visan innehåller dessutom drag som är superbt typiska för ballader. Parallellismen kommer fram i stroferna där kvinnan försöker blidka varulven med silver och guld. Den tredje sista strofen ("Ungersven sadlar sin gångare grå...") innehåller element som återfinns i väldigt många ballader. Att hästar omtalas som "gångare (grå)" är mycket allmänt, liksom att någon "red fortare än fågeln flög" (se t.ex. Stolt Ingrid, Vänner och fränder).

Det som är unikt för just den här balladen är egentligen den sista strofen, "...min häst är förränd". Ordet förränd används inte längre, och det är såpass gammalmodigt att det inte existerar i ordböcker, inte ens i SAOL. Hur gamla ballader och andra folkvisor än kan vara, har jag sldrig stött på det ordet i någon annan visa, och kan bara gissa vad det betyder. Jag tror att man menar att fästmannen ridit till platsen på sin häst så snabbt att den helt enkelt inte är kapabel att ta ett steg till, eller att den t.o.m. dukat under pga. det.

Så, efter en låååång paus ska jag nu försöka ta upp ballad- och folkviseanalyserna igen, sakta men säkert. Tankar kring Varulven? Kommentera gärna, och ta en titt på de äldre inläggen också, som är skrivna för närmare ett halvt år sedan (eller ännu längre tillbaka). Skulle jag skriva dem nu skulle de kanske se lite annorlunda ut.

Nästa gång ska jag analysera en svensk version av visan om det granna bältet, därefter ska jag ge mig i kast med ett par norska varianter av samma historia. Det ska bli spännande... :)

Herr Mannelig - eller "på hur många sätt kan man tolka en ballad egentligen?"

Herr Mannelig

Bittida en morgon innan solen upprann

innan fåglarna började sjunga

bergatrollet friade till fager ungersven

o hon hade en falskeliger tunga

~Herr Mannelig, herr Mannelig, troloven I mig

för det jag bjuder så gärna

I kunnen väl svara endast ja eller nej

om I viljen eller ej ~

"Eder vill jag giva de gångare tolv

som går uti rosende lunden

Aldrig har det varit någon sadel uppå dem

ej heller betsel uti munnen

Eder vill jag giva de kvarnarna tolv

som stå mellan Tildö och Tärnö

Stenarna de äro utav renaste gull

o hjulen silverbeslagna

Eder vill jag giva det förgyllande svärd

som är smitt utav femton gullringar

O strida I huru I strida vill

stridsplatsen skola ni väl vinna

Eder vill jag giva en skjorta så ny

den bästa I lysten att slita

Inte är den sömnad utav nål eller tråd

men virkad av silket det vita"

"Sådana gåvor jag toge väl emot

om du vore en kristelig kvinna

Men nu så är du det värsta bergatroll

utav näckens o djävulens stämma"

Bergatrollet ut på dörren sprang

o hon rister o jämrar sig svåra

"Hade jag fått den fager ungersven

så hade jag mistat min plåga"

~Herr Mannelig, herr Mannelig, troloven I mig

för det jag bjuder så gärna

I kunnen väl svara endast ja eller nej

om I viljen eller ej ~

...

En av de bäst kända balladerna också ytterom Norden. Varför? Ingen aning.

Bergatrollet försöker få en ung man, herr Mannelig, att gifta sig med henne. Om hon lyckas snärja honom behöver hon inte längre vara ett bergatroll. Men den unga mannen vet inte om det, och skulle knappast tro henne om hon berättade, och är alldeles för misstänksam gentemot henne för att låta sig snärjas, hur många fina gåvor hon än erbjuder honom.

Omkvädet är i det här fallet ganska klart: det är bergatrollet som talar, rentav vädjar till herr Mannelig. Det är nästan desperat: "Gift dig med mig, jag ger dig vad du vill, snälla svara nu!" Samtidigt står det i strid med sista strofen i första versen: "...o hon hade en falskeliger tunga." Vadå? Så hon skulle mista sin plåga om han äktade henne, men han skulle inte komma att få gåvorna? Kan det betyda något helt annat?

Intressantare i den här balladen är egentligen de gåvor bergatrollet erbjuder herr Mannelig. För det första vill hon ge honom tolv vilda hästar som "går uti rosende lunden". Hästen är en symbol för frihet, och rosor och kärlek sitter som hand i handske... tolka hur man tolka vill! För det andra vill hon ge honom tolv kvarnar med gyllne stenar och silverbeslagna hjul. Det hon egentligen ger honom är rikedomar. För det tredje vill hon ge honom ett guldsvärd, smitt av femton guldringar, och vilket slag han än utkämpar med svärdet kommer han att utgå som segrare. Svärdet i sig bär på mycket symbolik: makt, styrka, maskulinitet, men också krig och död. Det är smitt av guldringar; rikedom i evighet. För det fjärde vill hon ge honom en skjorta virkad av vitt silke, som verkar kunna tåla att slitas. Vit är färgen för bl.a. oskuld. Alltså kan man anta att hon skulle vara villig att ge honom sin oskuld.

Herr Mannelig svarar att han gladeligen skulle ta emot allting "om du vore en kristelig kvinna". Har den kanske sjungits i varnande syfte? Att man inte ska lita på sådana som inte är kristna? Att man inte ska tro på hedningars ord?

Herr Mannelig är en ballad med många tolkningsmöjligheter. Jag har nu presenterat några av mina egna teorier.

Vad tror du?

Vi vävom den väven tillsammans - tillbaka till balladerna!

Hejs svejs i lingonskogen!

Pga det ena och det andra har jag inte bloggat på ett tag, men orsaker ska jag inte gå närmare in på än att helt enkelt säga att "det har varit alldeles för mycket annat". Det får duga, de som känner mej vet att jag syftar på studier och dans...

MEN NU kommer de igen, och jag ska fortsätta med min analyser av diverse visor och ballader. Idag fortsätter jag med

Konungen och trollkonan

Konungen bort till en trollkona drog

~ Vi vävom den väven tillsammans ~

Konungen framför trollkonan står

~ Allt går efter gudarnas vilja ~

Trollkonan drog på sig en silkekjol

Och tolv alnar lin hon efter sig drog

Konungen sporde jungfruen så

"O, månde min drottning får leva än ett år?"

"I själver, o konung, i sotesäng stå.

Er drottning, hon tager er riket ifrån."

Konungen klappar på rödblommand kind

"Jag önskar att ni voro allra kärestan min."

"Men konungens smek är ej väl försann,

ej heller vill jag taga en konung till man."

Konungen sporde jungfruen så

"Hur många hästar uppå mitt stall stå?"

"Tio par hästar stå uppå ditt stall,

men en utav dem skall draga dig på fall."

Konungen sporde jungfruen så

"Hur många skall mig följa till kyrkogård?"

"Din häst och din hund och en svärman, försann,"

~ Vi vävom den väven tillsammans ~

"ty de andra ej bry sig det bittersta grann."

~ Allt går efter gudarnas vilja ~

...

Kanhända en av de knepigare hittills, men handlingen torde vara klar. En uppenbarligen inte så omtyckt kung uppsöker en trollkvinna för att få veta om sitt öde. Hon ger honom verkligen inte de svar han vill ha, så hur det sedan går för henne vet vi inte. Vi kan anta att kungen antingen vredgas och låter henne brännas på bål, eller att han är så rädd för henne och rädd för att någon ska få veta att han sökt råd av en trollkvinna att han egentligen blir tvungen att lämna henne ifred. Vet inte, det framkommer inte i balladen.

Omkvädena här är intressanta. Vi vävom den väven tillsammans och dylika ser man inte så ofta. Jag associerar det genast till konungadöttrarna som skulle väva ned en väv tillsammans och således bevisade att de var de bortrövade barnen. Omkvädet som sådant har jag sökt efter i andra ballader, men inte hittat något liknande. Vad kan det stå för? Vilka är "vi" som ska väva ned väven tillsammans? Jag tänker på konungadöttrarna igen. Den väv som de vävde var ju inte något vi i dagens läge skulle kalla en normal väv precis, eftersom de vävde in himmel, jord, träd, skog, sol, måne, mamma, pappa, syster och bror. De vävde in sin egen värld i väven. Tillbaka till omkvädet, kunde man då tänka sig att det är trollkonan som tillsammans med kungen (utgående från hans handlingar och person) "väver" hans liv och ger det ett slut. Eller kanske är det trollkonan och ödet som väver? Det är en tolkning, finns antagligen många fler.

Det andra omkvädet, Allt går efter gudarnas vilja, finns i andra versioner, och är inte så väldigt ovanligt när det kommer till kritan. Det slår dock inte Så fagert faller ett rim eller Allt under linden den gröna i alla deras former. Pga just det här omkvädet funderar jag om det kanske kunde vara trollkvinnan och ödet som "väver konungens väv". De "väver" det gudarna vill att ska ske. Gudarna vill att kungen snart ska möta sin undergång, och så ska ske.

Själva berättelsen är klar: kungen går till trollkvinnan för att få veta vad som ska komma att ske, och hon berättar för honom att hans tid snart har runnit ut. Då försöker kungen ändra på sitt öde genom att erbjuda henne sin hand. Hon genomskådar honom, och vägrar. Han frågar vidare, och det kommer fram att en av hans hästar snart kommer att leda honom till hans undergång; kanhända under en jakt eller ett slag. Han får också veta att hans folk har vänt honom ryggen, och att ingen kommer att sörja honom efter hans död, förutom hans häst och hans hund. En svärman (präst) kommer att begrava honom, och hans drottning kommer att ta över styret.

Sorgligt för kungen, tydligen inte för hans undersåtar. Såhär då man rabblar upp den kan det nästan te sig som en tragedi. Men om man såg det från t.ex. folkets synvinkel kunde det ju tänkas vara världens frälsning då den här kungen äntligen går bort.

Tolka det hur man vill, se på det från vilken vinkel man önskar. Balladerna ger utrymme för det.

...allt under linden den gröna.

Morotsrutor

Från ballader till bakning en stund!

På förfrågan lägger jag upp receptet till rutorna här på bloggen.

Ingredienser:

2-3 morötter

100g smör

4 ägg

3dl socker

4dl vetemjöl

2tsk bakpulver

1tsk vaniljsocker

1tsk malen kanel

Frosting

50g smör

200g Philadelphiaost (naturell)

2dl florsocker

rivet citronskal (ca ½ citron)

- Skala och riv morötterna

- Smält smöret

- Vispa ägg och socker vitt och pösigt

- Rör ner morötterna och smöret i ägg&socker-blandningen

- Blanda torra ingredienserna och rör ner dem i smeten

- Häll smeten i långpanna

- Grädda ca 15min på 200 grader

- Frosting: smält smöret och blanda ner de andra ingredienserna till en smidig smet

- Bred frostingen över kakan då den svalnat

- 1 långpanna: 20-25 bitar

Det lilla extra man kan göra är att strö rivet citronskal över alltihopa, och vill man ha det extra fint kan man toppa med ex. blåbär.

Bon appetit! :)

I vånn stall har hon tjänt uti lönndom

Liten Kersti

Det bodde en bonde på grönan den hed

~ Och den lilla ~

Döttrar de hade han och rara voro de

~ I vånn stall har hon tjänt uti lönndom ~

Han hade fella fyra, han hade fella fem

Liten Kersti hon var allra rarast utav dem

Liten Kersti hon går sig åt skräddareby

och låter sig skäras de riddarkläder ny

Liten Kersti hon går sig åt skomakareby

och låter sig göras de riddarstövlar ny

Om dagarna hon rider de fålarna på äng

om natten hon sover i unga kungens säng

Om dagarna hon rider de fålarna till vann

om natten hon sover uppå unga kungens arm

"Vår stalledräng har blivit så underligen tjock

så han kan inte komma i sadelen opp."

"Vår stalledräng har blivit så underligen fet

så han kan inte rida när solen skiner het."

När drottning in genom stalledörren steg

Liten Kersti hon bort under stalltrappan smög

Unga kungen breder ut kappan så blå

Däruppå föder hon de sönerna två

Fröknar och jungfrur de gräto uti harm

ty Liten Kersti sover uppå unga kungens arm

Fröknar och jungfrur de gräto uti flod

~ Och den lilla ~

för det att han sig en bondedotter tog

~ I vånn stall har hon tjänt uti lönndom ~

...

Liten och söt med ett lyckligt slut. Bonddottern fick prinsen och så levde de lyckliga i alla sina dagar!

En äkta askungesaga, inte sant? Behöver knappast någon närmare förklaring...

Det första omkvädet i balladen är en liten gåta. "Och den lilla". Jaha? Var det allt? Vad ska det betyda? Jag tror det refererar till Liten Kersti, den lilla. Grund för mitt resnonemang? Jo, man tar bort stroferna och lägger ihop omkvädena...

Och den lilla

I vånn stall har hon tjänt uti lönndom

kan tolkas

Och den lilla har i vånn stall tjänt uti lönndom

Det är den mest logiska förklaringen till det hela. Liten Kersti är inte av kungligt blod, men trots sin status i samhället gör hennes egenskaper henne till prinsens dröm. Vem behöver prinsessor och fröknar då det finns en bonddotter som har allt han vill ha?

Samtidigt är det något som kastar en liten, liten gnutta negativitet in i det hela: ordet lönndom. Just det ordet får en att tycka: "Oj nej, men sådär får man inte göra! Det är fel, det kan inte vara rätt, det måste vara illa..."

Sen kommer man till slutet av balladen och andas ut. It was for the good after all.

Nästa gång då? Det vet jag inte än, men det blir först nästa vecka, eftersom det blir ett veckoslut på annan ort häremellan.

Ja, allt under linden den gröna!

Sju år och fyrtio veckor - den förtrollade barnaföderskan

Den förtrollade barnaföderskan

Det ståndar en lind allt sunnan under by

~ Allt under den linden så grön ~

Där ståndar en jungfru, hon borstar sitt hår

~ I riden så varligt genom lunden med henne ~

Hon trolovade så granner en man

Den unge herr Olof, det hette han

Liten Elin hon spörjer sin svärmoder om råd

"Huru länge skall kvinnan med barnet gå?"

"I fyrtio veckor på åttonde år

så länge ska du med det barnet gå!"

De klädde på Elin en silkessärk

Hon gick uppå loftet med så mycken värk

Herr Olof han spörjer kär systeren sin

"Ack, ville du nu hjälpe allra kärestan min?"

Systeren gångar till brudekiste

Så gör hon två vaxdockor, allt med stor liste

Så sveper hon dem uti vitan lin

Hon bär dem i loftet för moderen sin

"Ack, kära min moder, låte fara eders harm

I tage eders gossebarn uti eders arm!"

"Jag haver förtrollat båd himmel och jord

förutom det ställe där brudkisten stod!"

Så breder de kisten med silketyg blå

där föder liten Elin de sönerna två

Det gjorde herr Olofs moder stor nöd

~ Allt under den linden så grön ~

Så snart blev hon utav den harmen död

~ I riden så varligt genom lunden med henne ~

...

Återigen en ballad som förekommer i otaliga versioner. Den här torde vara en av de allra äldsta. Det finns också versioner där det inte handlar om Herr Olof och Liten Elin, utan om Herr Peder och Liten Kersti. I de senare versionerna bryts dock inte förtrollningen, utan Liten Kersti måste stå ut med att bära barnen "i fyrtio veckor på nionde år", inte på åttonde år, som Liten Elin.

Vad betyder det; i fyrtio veckor på åttonde år? Jo, det betyder att hon ska ha barnen i magen sju år och fyrtio veckor!

Versionen jag skrev tidigare, I riden så, liknar mer balladerna om Liten Kerstis förbannelse än den här varianten. Varför? Jo, därför att Liten Kersti i en version säker hjälp och stöd från sin egen mor, och i en annan från sin far för att klara av sin förbannelse. Det är vad som händer i I riden så. Barnaföderskan, Silibrands dotter, söker hjälp hos honom för att kunna föda sina barn.

I precis alla versioner är det två gossebarn det är fråga om.

Omkvädena då. "Allt under de lindar så gröna" och "Allt under den linden så grön" ger ett intryck av sommar och sommarens egenskaper. Ljust, varmt, hoppets tid. "I riden så varliga/varligt genom lunden med henne" är lite knepigare. Jag tolkar det som så att någon uppmanar någon/några andra att vara försiktig/a med den förtrollade barnaföderskan, ta henne på säkra vägar igenom sin plåga för att hon ska överleva. Ta henne säkert genom graviditeten, med andra ord.

Märker du den blåa kappan, eller silketyget?

I ballader verkar det som om det ALLTID breds ut ett blått stycke tyg då gossebarn ska födas. I riden så, Den förtrollade barnaföderskan och Liten Kersti är bara några exempel. Jag har inte ännu skrivit balladen om Liten Kersti här på bloggen, men kommer nog att göra det. Och nej, nu menar jag inte samma historia om den förtrollade barnaföderskan.

Jag menar den ballad där Liten Kersti i vånnstall tjänar i lönndom.

...och den lilla.

Till Frejas dop eller Valhalla sal

I riden så

Och Silibrand körde uppför högan loftet svala

~ Allt under de lindar så gröna ~

Där fick han se sin dotter i lunden fara

~ I riden så varliga genom lunden med henne ~

"O, välest mig, välest mig, vad jag nu ser!

Jag ser min dotter, hon kommer till mig."

Och Silibrand fämnar ut kappan så blå

Där föder hon två karska svennbarnen på

"Min fader skall jag giva min gångare grå

som han skall rida till kyrkan uppå.

Min syster skall jag giva mina gullringar sju

som jag ej haft sen jag stod brud.

Min broder skall jag giva mina handskar små

som han ska bära likvart han går."

Den ene så för de till Frejas dop

~ Allt under de lindar så gröna ~

Den andre så för de till Valhalla sal

~ I riden så varliga genom lunden med henne ~

...

Återigen en ballad som Gjallarhorn gjort en tolkning av. Den är kanske lite annorlunda från den här versionen, tror Jenny sjunger "allt under den linden så gröna" exempelvis. I stora drag är de lika.

I riden så är egentligen en drastisk förkortning av en mycket längre historia: den kallas ofta "Den förtrollade barnaföderskan" eller "Trinn som en råovå". Jepokryddona har spelat in Trinn som en råovå-polskan på sitt album Åotråolit Råolit.

Den förtrollade barnaföderskan är hela historien. Jag kommer dock inte att gå in på den något mer ingående i det här inlägget; dessutom har jag för mig att den kommit på tal tidigare...

Det jag nu skrivit ner är alltså ett brottstycke, och en tolkningsvariant, av en mycket längre historia.

Därför tänker jag inte analysera den! Inte än.

Ni får snällt vänta på nästa inlägg: Den förtrollade barnaföderskan.

Su ru ruskadirej - eller medeltida humor

Su ru ruskadirej

Det var två skälmar som lade om råd

~ Su ru ruskadirejom, krypi på mej ~

Som skulle till mjölnaredottern gå

~ För i rillerirå, de trilla väl å

fast trillorna ligger under su ru ru ~

"Gör dej liten o kryp uti säck

så ska ja för dej till mjölnarebäck."

"Kära mjölnare, var mej huld,

mal min säck, men ta ingen tull!"

"För den uti min dotters hus

ty den blir inte malen med denna dags ljus."

Men när det börja skymma i varje vrå

så börja den säcken att studsa o gå

"Kära min fader, tänd upp ljus!

Jag tror vi har tjuvar uti vårt hus.

Kära min fader, släck ljusen ut!

Det var bara katten som spänd en myss."

Men käringen som på ugnen låg

~ Su ru ruskadirejom, krypi på mej ~

sa: "När har ni hört katten med stövlar gå?"

~ För i rillerirå, de trilla väl å

fast trillorna ligger under su ru ru ~

...

Har spenderat största delen av kvällen med att brodera vidare på gudotterns 2-års gåva. Kände för att göra nånting annat också... och nu har klockan redan blivit mycket! Oj oj oj...

Det här är vad man kunde kalla en nonsensvisa. Den har ju omkväden och allt det där som en ballad ska ha, men handlingen är närmast för att roa andra. Det är som medeltida ståuppkomik!

Omkvädena här är totalt nonsens, och de sätter sin prägel på hela visan. Pga att de är nonsens, blir hela visan nonsens. Ren och skär underhållning. Ingen mer händelserik historia, bara en man som vill fria till mjölnarens dotter och tar sig in till henne genom att krypa in i en mjölsäck och be sin kamrat ta honom till mjölnaren. På natten kryper han fram. Vad som händer där visan tar slut, det får man själv fundera ut! Blir han fast eller inte?

Börjar någon småningom se mönstret jag försöker få fram...?

Gonatt ankungar!

Tolv tunnor mjöd och tolv tunnor vin

Stolt Ingrid

Stolt Ingrids bröder de lade om råd

~ I dansen går hon ~

Hur de skulle Stolt Ingrid gifter få

~ Så månde den jungfrun bliva min ~

"Vi giva henne den rike herr Tor,

han haver mera guld än herr Loman haver jord."

De höllo de bröllop i dagarna två

men inte ville bruden i sängen gå

De höllo de bröllop i dagarna tre

men inte ville bruden åt sängen se

De höllo de bröllop i dagarna fem

men inte ville bruden i sängen än

De höllo de bröllop i dagarna ni

men inte ville bruden i sängen i

De höllo de bröllop i dagarna tolv

då skulle bruden i sängen med våld

"Skall jag med våld uti sängarne gå

så skall jag en dans först ännu få."

Stolt Ingrid dansar på höganloftsbro

hennes tårar de runno i saltan flod

"Där komma de seglen gula och blå

som jag har sytt med mina fingrar små!"

Stolt Ingrids yngste broder var den

som red ner till stranden, kom snart igen

Den gångaren var ju alltid så röd

han fortare sprang än fågeln den flög

"Goddag, herr Loman, min käre stallbror

idag har Ingrid bröllop med rike herr Tor."

"Tvi vare du dig, du bölja så blå

som ej slog Snäckan i styckena två."

"Banna nu icke böljan den blå

ty ännu kan du Stolt Ingrid få!"

"Jag giver dig Snäckan för gångaren grå

om jag får rida och du vilje gå!"

Den gångaren var ju alltid så röd

han fortare sprang än fågeln den flög

Då Loman han kom uppå höganloftsbro

så sprang han i säng med strumpor och skor

Så gick där bud till rike Tor in:

"Nu sover herr Loman hos unga bruden din."

"Sover herr Loman hos unga bruden min

så var hon väl hans förrän hon blev min."

"Tolv tunnor silver och tolv tunnor guld

det giver jag dig för det bröllop du höll.

Tolv tunnor mjöd och tolv tunnor vin

~ I dansen går hon ~

det giver jag dig för omaken din."

~ Så månde den jungfrun bliva min ~

...

Här har vi en av många syskom till Vänner och fränder, som jag skrev ner senast. Stolt Ingrid.

Handlingen i dem båda torde vid det här laget vara väldigt klar. Andra bestämmer vem jungfrun ska gifta sig med, fastän hon älskar en annan minst lika mäktig. Båda slutar med att jungfrun får den hon egentligen vill ha.

Ett annat exempel är Dejelill och Lagerman, som Gjallarhorn gjort sin tolkning av. Den kommer jag inte att skriva här, eftersom den är så lik de två senaste, men man kan gärna lyssna på den:

http://www.youtube.com/watch?v=l0TCgBsLkp0

Det är en rätt exeptionell tolkning, inte sant?

Den skiljer sig dock genom att ha formen strof - strof - omkväde.

Dejelill och Lagerman de lade om råd

"Säg vill du mig vänta ett år eller två?"

~ Så månde i min sorg förgånga ~

Jag analyserade inte omkvädet i Vänner och fränder. Kan det kallas ett omkväde? Visst, men bara den lilla delen "Uti rosen". Resten av det upprepar en och en halv vers! Varför just "Uti rosen"? Svårt att säga. Rosor är stark symbol för kärlek. Berättelsen är i allra högsta grad en kärlekshistoria som slutar lyckligt. "Uti rosen"-omkvädet ger en känsla av att rosen (kärleken) trots allt kommer att blomma i slutet, trots att det börjar på den sämre fronten.

Omkvädena i Stolt Ingrid då. Att "gå i dansen" betyder att man söker sig en make/maka. Jag tror alla hört och sjungit och lekt sångleken "Och jungfrun hon går i dansen med röda gullband". I dansen får man visa vem det är man håller av. Stolt Ingrid går i dansen, dvs. hon visar vem det är hon älskar.

|: Och jungfrun hon går i dansen med röda gullband :|

|: Den binder hon om sin kärastes hand :|

Det andra omkvädet, "Så månde den jungfrun bliva min" får lyssnaren att både förfäras och hoppas. Vem är det som egentligen sjunger omkvädena? Är det herr Tor eller herr Loman? Vem av dem tar Ingrid i dansen? Vem är det som vet att hon ska bli hans? Är omkvädena kanske tillägnade dem båda? Ingrid blir ju herr Lomans, kanske man kan dra vissa slutsatser utav det?

Slutet gott, allting gott.

Nästa gång ska vi göra oss små och krypa ner i säcken för att hälsa på hos... ja, vem?

Vänner och fränder - eller "jag bara måste få skriva av mig lite"

Vänner och fränder

Vänner och fränder de lade om råd

hur de skulle gifta bort sin fränka i år

- Uti rosen, de lade om råd

hur de skulle gifta bort sin fränka i år

"Dig vill vi giva en konungsson till man

som haver mera guld än Lille Roland haver land."

Om lördan o söndan budet utgick

om måndan o tisdan skull' skådas va hon fick

Om onsdan o torsdan blandades vin

om fredan o lördan dracks hedersdagen in

De drucko i dagar, de drucko i två

men inte ville bruden åt sängarne gå

De drucko i dagar, de drucko i tre

men inte ville bruden åt sängarne se

De drucko i dagar, de drucko i fem

men inte ville bruden i sängarne än

De drucko i dagar, de drucko i sju

men inte ville bruden i sängarne nu

De drucko i dagar, de drucko i ni

men inte ville bruden i sängarne i

Då kom där in en liten sjödräng

och han var allt klädd uti blå kjortelen

Han ställde sig vid bordet och talade så:

"Jag ser endast masterna som där gå."

Så lyster det jungfrun åt högan loftet gå

så springer hon den vägen åt sjöastranden låg

Hon sprang uppå stenar, hon sprang uppå tå

men aktade sig väl för böljorna de blå

Så togo de henne i skeppet in

och bjöd henne att dricka både mjöd o vin

"Jag ser, jag ser på dina vita fingrar små

att vigselring ej suttit på dem förrän igår.

Jag ser, jag ser på dina gullgula hår

att brudekrans ej suttit på dem förrän igår.

Jag ser, jag ser på dina snövita bröst

att de aldrig varit någon småbarnatröst."

Så lägger sig jungfrun vid Lille Rolands sida

hon känner sig varken sorgsen eller kvida

- Uti rosen, Lille Rolands sida

hon känner sig varken sorgsen eller kvida

...

Jag bara måste få skriva av mig. Få skriva en text som faktiskt löper. Behöver inte tänka, kan den utantill, får bara skriva ner den i allsköns ro...

En av tvillingarna till den här balladen ska få utrymme senare idag, så analyserar jag båda två i samma text. Visst finns det fler syskon i skaran av dehär än bara en, men jag ska begränsa mig lite. Jag ska skriva den bara för att jag tycker om att skriva text där jag inte behöver tänka. Det får bara flöda. Flow. Är det inte en underbar känsla?

I helvetet som svan

Herr Holger

Fru Tala hon drömde en dröm om natt

~ Vak upp, här är en god tid ~

Att den rike herr Holger han skulle ge tappt

~ Den rike Herr Holger ~

"Jag drömde, jag drömde om vår gångare grå

han bar dig till tinget, du dödde däruppå!"

"Min kära fru Tala, du säg icke så!

Dina drömmar kan väl vakna om en åtta år."

De stötte på dörren med stänger och spjut

"Är herr Holger därinne så skall han härut!"

Herr Holger han talte till svennarne två

"I läggen gullsadelen på min gångare grå!"

När som de var komna till Köpenhamn

Där ståndar kung Kristian på vitan den strand

"I varen välkommen, herr Holger, till mig.

Herr Holger, herr Holger, det kostar ditt liv!"

Kung Kristian högg så det huvudet av

Så att blodet det neder till fötterna rann

När fru Tala fick se hennes herre var lik

Så domnas hon under scharlakanen vit

Herr Holger begravdes då klockan var tolv

Då klockan var elva så kom han igen

Han knackar på dörren med fingrarne små

"Fru Tala, stig upp, och dra låsen ifrån!"

"Med ingen så haver jag stämma utsatt

och ingen så släpper jag in uti natt!"

"Min kära fru Tala, giv bonden hans ko

för i helvetet är allt så svårt att bo!

Fru Tala, ge Bromman och Skromman igen

ty i helvetet är svårt att brinna för din vän!"

"Nej, om jag så skulle i helvetet som svan

så vill jag ej bliva utfattig försann!

Ja, far du i helvetet med svennarne dina

~ Vak upp, här är en god tid ~

Så kommer jag efter med möarna mina!"

~ Den rike herr Holger ~

...

Såhär 9-tiden på morgonen var min första tanke att skriva balladen om herr Mannelig, som börjar med orden "Bittida en morgon". Men så tidigt är det ju inte. Och jag lovade skriva om den girige herr Holger.

Herr Holger är alltså en skattetjänsteman, som inte är direkt ärlig av sig. Då kungen märker vad han håller på med döms han till döden. Pga sin girighet och falskhet hamnar han i helvetet, och återvänder om natten till sin fru för att varna henne och be henne ge allt han tagit till sina rättmätiga ägare. Fru Tala lever dock hellre i överflöd än i fattigdom, även om hon vet att hon kommer till helvetet för det.

Den mest kända versionen av den här balladen står antagligen den svenska gruppen Garmarna för.

http://www.youtube.com/watch?v=pjmq6KI0D_o

Gruppen har dock valt att redigera balladen så till vida att omkvädet enbart sjungs i första och sista versen. De har också gjort en stor del av balladen väldigt, väldigt snabb, för om allting sjöngs med originalmelodi skulle den bli väldigt lång.

Omkvädena i den här balladen ger något slags sken av falsk säkerhet. "Vak upp, här är en god tid" visar tydligt att man ska tänka "det är ingen brådska med att lämna allt och fly, ingen märker vad jag håller på med", eller dylikt. "Den rike herr Holger" ska ge ett sken av hur mäktig han är. Så står han framför kungen som låter honom avrättas, och var inte så mäktig ändå. Och priset för detta? Han kommer till helvetet.

Nästa ballad säger jag inget annat om än att jag är glad att man numera själv får bestämma vem man ska gifta sig med, om man vill gifta sig alls!

Två rosor och adeliga blommor

Konungadöttrarna

Det var de konungadöttrar två

~ Två rosor och adeliga blommor ~

De blevo bortstulna allt medan de var små

~ Från Engeland äro vi komna ~

Så gånga de jungfrur till drottningens gård

"Behöves här några små tjänstemör i år?"

"Här haver jag en gyllene väv för er,

ack kunnen I mig den väven väva ner?"

Den yngsta hon trädde i skaft och i sked

Den äldsta hon satte sig vid väven ned

Det första slag hon i väven slog

Där vov hon in himmel, där vov hon in jord

Det andra slag hon i väven slog

Där vov hon in träd och grönan skog

Det tredje slag hon i väven slog

Där satte hon måne, där satte hon sol

Där satte hon fader, där satte hon mor

Där satte hon syster, där satte hon bror

Den äldsta hon fällde så väven ned

Den yngsta hon bar den i drottningens knä

"Fagrare väv jag aldrig såg!

Vävarelön det skolen I få.

"Den yngsta ska bära mina nycklar i band

den äldsta jag giva min son uti hand."

"Det är icke sed i detta land

att syster skall taga sin broder till man."

Och det vart glädje och det vart gny

Att konungens döttrar var komna till by

Och det var glädje i konungens gård

~ Två rosor och adeliga blommor ~

Då moder och döttrar de kändes åt

~ Från Engeland äro vi komna ~

...

Doftar inte omkvädena i den här balladen av tinnar, torn och stora rosenträdgårdar? Överdådigt, stort, och alldeles underbart, inte sant? De sätter sin prägel på hela balladen, så som omkväden tenderar att göra. Redan första versen tyder på att historien kommer att sluta lyckligt.

Berättelsen är ju bara för härlig. Kungens döttrar kidnappas som små, kommer tillbaka långt senare och sätts på ett litet prov av drottningen: de ska väva ned den väv bara kungligheter kan. De gör de, och så kommer det fram att flickorna är de försvunna prinsessorna. Så slutar allting lyckligt, som en Rapunzel-saga!

There you go, du som inte gillar sagor med olyckligt slut. Finns det överhuvudtaget sådana? Kan det kallas en saga om den inte slutar lyckligt? Varför inte?

Nästa omgång går dock igen mot det sorgligare hållet, så håll i dig. Vi dyker inte ner till Näcken eller Havsfrun, nej. Vi ska ta del av den girige Herr Holgers öde.

Bäckamannen kräver sitt

...om det finns ett ord som balladnörd, så tror jag att jag småningom med gott samvete kan stämpla mig med den titeln...

Näcken och jungfrun

Det bodde en greve så högt upp i land

Han hade tre döttrar, och rara voro de

~ Med all ära ~

Den ena var så dejelig, den andra var så grann

Den tredje hon svoro att aldrig taga man

Det spordes över rike, det spordes över land

Det spordes till Näcken vid älvablåa strand

Näcken kunde kläda, ja, kläda sig så grann

Så klädde han sig till en herreman

Tömmar utav silke och betsel utav guld

Och hästarna de stampade likt lejonet på jord

Näcken han rider sig till grevens gård

Och ute för honom den sköna jungfrun stå

Näcken han gångar till sköna jungfrun in

"Dig giver jag ring, om du vill bliva min."

Jungfrun tager ringen och följer Näcken fram

Så rider de fram så att Hällebergen klang

Näcken han rider förbi en kyrka fram

På honom undras kvinna, på henne undras man

"Lyster sköna jungfrun till kyrkan att gå?

Du godast drottning vore över tusen älvar blå."

Så rider sig Näcken om älvenom fram

Så jorden hon dundrade och Hällebergen skalv

Näcken han red sig till älvablåa strand

Så knuffa han jungfrun i stridande ström

"Jag ber er, min herre, hjälp I mig iland!

Eder vill jag giva mitt rödaste gullband."

"Väl får jag ert röda gullband

Men aldrig jag hjälper er uti land."

"Hemma gråter fader, hemma gråter mor

Hemma gråter syster och hemma gråter bror."

"Hemma får de gråta så väl de vill

Men dit går du aldrig, du hörer nu mig till."

~ Med all ära ~

...

Jag blev skrämd med Näcken då jag var liten. Det var alltid detsamma, då vi var ute på landet hos mofa. "Du får inte gå ned till ån ensam, för då kommer Näcken och tar dig!" Jag var livrädd för Näcken. De berättade för mig att Näcken var en vacker man som spelade så underbart på fiol att man blev förtrollad och drunknade i ån.

Döm om min förvåning när jag sent omsider förstod att han var ett folktroväsen!

Vad händer här då... En greve har tre vackra döttrar. Den ena hon svär på att hon aldrig ska gifta sig. "Vilken självisk jänta!" tänker Näcken, "Men nog så vacker..." Så han söker upp henne. Hon kan inte motstå Näckens charm, han är ung och vacker och en riktig drömprins där han står uppklädd till en herreman! Så hon äktar honom... och drunknar i floden, Näckens rike, för evigt fast där.

Historien här påminner lite om Bergakungen. Han som snärjde en jungfru som födde honom sju barn, fick lov att gå hem så länge hon inte berättade om barnen, kunde inte hålla sig och fängslades för evigt i hans salar, där hon drack sig till döds i sorg.

Omkvädet är den här gången placerad sist i en vers, bara en kort rad. Strof - strof - omkväde. Om man räknar att det finns tre typiska omkväden för ballader, så är det en av dem. Den andra har vi redan tittat på: strof - omkväde - strof - omkväde. Den tredje skulle vara strof - strof - strof - strof - omkväde. Balladen om Falkvard Lagermansson är ett exempel på detta. Den kommer senare...

Minnesförlust på djupt vatten

Herr Olof och havsfrun

Herr Olof han sadlar sin gångare grå

han rider den till havsfruns gård

Herr Olof han red, gullsadelen flöt

han sjunker i havsfruns sköt

"Välkommen, välkommen, ung Olof, till mig!

I femton år har jag väntat på dig.

Säg, var är du födder och var är du buren

ja, var haver du dina hovkläder skuren?"

"På konungens gård är jag födder och buren

och där haver jag mina hovkläder skuren.

Där har jag fader, där har jag mor

där har jag syster och bror."

"Men var har du åker och var har du äng

och var står uppbäddad din bruaresäng?

Säg, var haver du din fästemö,

med henne vill leva och dö?"

"Där har jag åker och där har jag äng

och där står uppbäddad min bruaresäng.

Där haver jag min fästemö

med henne vill leva och dö."

"Men hör, riddar Olof, kom följ med mig in

och drick ur min kanna det klaraste vin!

Säg, var är du födder och var är du buren

var haver du dina hovkläder skuren?"

"Här är jag födder, här är jag buren

här haver jag mina hovkläder skuren.

Här har jag fader, här har jag mor

här har jag syster och bror."

"Men var har du åker och var har du äng

och var står uppbäddad din bruaresäng?

Säg, var haver du din fästemö

med henne vill leva och dö?"

"Ja, här har jag åker och här har jag äng

och här står uppbäddad min bruaresäng.

Här haver jag min fästemö

med dig vill jag leva, med dig vill jag dö."

...

Stackars, stackars herr Olof! Han blir förtrollad av havsfrun, förbannad av älvorna och hans mor kastar en förbannelse över hans fästmö, så hon måste bära omkring på deras barn i magen i 7 år och 40 veckor!

Av dessa tre ballader är den sistnämnda den enda som slutar lyckligt. Kanhända beror det på att den stackars herr Olof inte står i rampljuset, utan hans käresta, liten Elin.

Historien här är klar som korvspad. Herr Olof rider till havsfrun, som förälskar sig i honom, bjuder honom en trolldryck så han glömmer vem han är, varifrån han kommer, sin familj, allting. Allt för att få honom att stanna.

Nästan som en kvinnlig version av Näcken.

Nästan.

Harpan - sanningen om den drunknade systern

Harpan

Syster sade till syster sin

~ i sommarens tider ~

"Kom, låt oss gå ned till grönan den strand!"

~ örteren sprida ut sig så vida ~

Den yngre gick före, hon glimmade som soln

Den äldre gick efter, som svartan jord

Den yngre hon satt sig på grönan den strand

Den äldre knuffa henne i stridande ström

"Kära, min syster, hjälp mig iland!

Jag lovar, du skall få min fästeman!"

"Väl får jag din lille fästeman,

men aldrig hjälper jag dig upp iland!"

Speleman ned längs älvastranden gick

I strömmen han fann en jungfru, så skön

Speleman tog upp jungfrun på land

Ej hjärtat slogo, ej andades hon

Speleman tog hennes gullgula hår

och gjorde harposträngar därav

Speleman tog hennes huvudskål

och gjorde harpebolla därav

Speleman gick sig till herregård

han satte sig på sten och spelade så

Första gången harpan slog

bruden och brudgummen log

Andra gången harpan lät

bruden och brudgummen grät

Tredje gången harpan klang

"Var är min fästeman?"

Speleman tog harpan, han slog den i sten

~ i sommarens tider ~

därav upprann en jungfru så skön

~ örteren sprida ut sig så vida ~

...

Berättelsen här är igen ganska tydlig. Den äldre systern är avundsjuk, eftersom hennes yngre syster har en fästman, men hon har inte. Synd och skam om lillasyster gifter sig före! Alltså lurar hon sin yngre syster ner till älvstranden och knuffar ner henne i strömmen. I allsköns ro går hon sedan hem, berättar vilket förfärligt öde som drabbat hennes syster, och så arrabngeras bröllop mellan henne och systerns fästman.

Men där slår planen slint. En spelman hittar den avlidna jungfrun och förstår att något inte står rätt till. Då han får höra om bröllopet, gör han en harpa av jungfrun och går dit. Den magiska harpan väcker jungfruns själ till liv, och så får alla på bröllopet veta om systerns svek. Jungfrun återuppstår med harpans kraft, och systern får sitt straff. I samma veva stundar bröllopet mellan jungfrun och hennes fästman, som helt i enlighet med alla sagor lever lyckliga i alla sina dagar. Och har de inte dött ännu, så lever de lyckligt än. Snipp snapp snut så var sagan slut!

Balladen om de två systrarna och den magiska harpan har en typisk utformning för en ballad, som Stolt Signild som jag skrev om tidigare. Strof - omkväde - strof - omkväde. Fyra rader.

Omkvädena tyder i det här fallet på omgivning och miljö. Berättelsen äger rum på sommaren, då örterna gror som bäst. Hade omkvädena tytt på att det är t.ex. höst får balladen en helt annan stämning. Att det är sommar ger en känsla av att allting kommer att bli bra. Det är ljust, varmt, det grönskar och frodas. Hösten är regnig, grå, träden kala, allting vissnar och går i dvala inför vintern. Då hade balladen kanske inte slutat lyckligt. Kanhända hade slutet varit så, att den äldre systern får sitt straff, men att jungfruns själ för evigt är instängd och beroende av den magiska harpan. Inte ett särskilt lyckligt slut för någon, även om den skyldige straffas.

...

Nu har jag delat med mig tre ballader med lyckligt slut: Stolt Signild, Ramunder och Harpan. Nästa inlägg blir dock en ballad med ett inte så lyckligt slut, så den som tycker att alla berättelser ska ha ett sådant ombedes att inte läsa följande ballad på listan. Herr Olofs besök hos havsfrun tar en obehaglig vändning...

Jätten Ramunder och småtrollen

Ramunder

Ramunder vore en bätteri karl

om han hade bättre kläder

Drottningen gav honom kläder så grå

och gamla och slitna de voro

- Detta passar jag ej på, sade Ramunder

bättre kläder vill jag ha, det sade Ramunder

Ramunder vore en bätteri karl

om han hade bättre kläder

Drottningen gav honom kläder så ny

av sammet och silke det fina

- Detta gör mig nog så strong, sade Ramunder

Jag får nog stig min jämna gång, det sade Ramunder

Ramunder gick sig i berget in

där alla små trollen de såto

Och alla små troll som i berget satt

de månde för Ramunder gråta

- Gråten ej för mig, sade Ramunder

Jag log alder åt er, det sade Ramunder

Ramunder började raska och slå

liksom en modiger hjälte

Och alla små troll som i berget satt

de månde till jorden nedfalla

- Härinne råder jag, sade Ramunder

Här inne står mig mycket bra, det sade Ramunder

Ramunder gick sig ett stycke fram

där fick han se stor jätturen stånda

Och Ramunder tog så i jätturens skägg

och slet så bort köttet från tändren

- Väl illa grinar du, sade Ramunder

Desto värre ser du ut, det sade Ramunder

Ramunder drog sitt stora svärd

han kalla det Dumlingen Dyra

Och hugger så jätturens huvud å

så det flög tre spanska milar

- Jag tänkte att det inte skulle ta, sade Ramunder

Men det nappa lika bra, det sade Ramunder

Ramunder lastade skepparna sju

med guld och ädlaste stenar

Och segla tillbaka till drottningens land

med skatten från småtrollens grotta

- Dett gör mig nästan strong, sade Ramunder

Jag får nog stig min jämna gång, det sade Ramunder

...

Det finns många olika versioner av visor, ballader och berättelser om jätten Ramunder. Bland annat världsmusikgruppen Gjallarhorn har gjort en tolkning av ovanstående version, lite annorlunda dock.

Det sägs att Tessjö å i Strömfors kom till då Ramunder vadade ut i finska viken med svärdet släpande i marken.

Så fagert faller ett rim

Stolt Signild

Stolt Signild låter brygga och blanda sitt vin
~ Så fagert faller ett rim ~
Så bjuder hon sin broder hem till sig
~Uti brynjer alle~

De skänkte mjöd, de skänkte vin
De skänkte så länge som solen sken

Signilds bror ville rida hem
Stolt Signild bjuder honom följesven

"Men vad ska väl jag med en följesven?
Mina fiender äro ju alla i säng."

Men när som han kommer utanför byn
Där möter han sina fiender sju

Och när som han kom uti grönan lund
Han mötte sina fiender i samma stund

"Jag beder eder mina fiender, för Gud
I låten mig blåsa i den gyllene lur."

"Och du ska väl ha vårat tycke därtill,
du månd blåsa i lur om du så vill."

Han blåste i lur, han blåste så hårt
Det hörde Stolt Signild på sin gård

Han blåste i lur, han blåste så länge
Det hörde Stolt Signild i sin säng

Stolt Signild ropar över all sin gård
"Hämten I mig min gångare grå."

"Hämten I mig mitt glavind och spjut
Det är arton år sedan de var ut."

Stolt Signild red så raskt därut
Hon svingade både svärd och spjut

Stolt Signild red så raskt hon kunde
Sin gode fåle därvid hon sprängde

Stolt Signild ropade i vånda stor
"Svara mig, om du kan, min bror!"

"Inte är jag rädd, nej, inte är jag svag,
men hjälp mig, kär syster, om du kan!"

Så högg hon ihjäl hans fiender sju
Och förde honom levande hem till byn

Och hade det varit två för en
~ Så fagert faller ett rim ~
Så hade hon givit dem dödens men
~ Uti brynjer alle ~

...

Stolt Signild är en riktigt typisk ballad, en riktigt typisk medeltida visa som kvädes (sjungs) i samband med kvaddans. Den har ett omkväde mellan varje strof. Den berättar ytligt en historia, där ytterst få aktörer är nämnda vid namn. Ingen närmare bekantskap stiftas med karaktärerna.

Varför jag valde att börja med den här balladen i en rad av många är att den är relativt enkel att förstå. Man ser vad det handlar om, fastän vissa av orden är ålderdomliga och bildspråket kan vara dolt och krångligt. Vad är en "gångare grå"? Det kommer nog fram ganska tydligt att det är en grå häst som avses.

Det finns vissa ordval som återkommer i rätt många ballader, om än i lite olika form. "Lunden gröna"/"gröna lunden"/"allt under lunden den gröna" osv. är ett av dem. Ett annat är omkvädet "Så fagert faller ett rim", som jag också stött på i former som "Faller fagert ett rim" och "Faller så fagert ett rim". Vad ska det betyda? Vad är det för rim som faller så vackert?

Har du visor, min vän?

Redan under flera år har jag samlat på mig visor och ballader från när och fjärran. Lite gammaldags som jag är har jag för hand skrivit ned dem. Nu är det första häftet fullt, och det andra är redan i full gång.

Balladen finner jag speciellt intressant. Varför? Jo, den berättar en historia. Det intressanta däri är att flera olika ballader kan berätta samma historia med andra ord och andra personer, eller att flera ballader kan handla om olika saker, men tangera varandra.

Den längsta balladen i min samling är för tillfället den färöiska Regin Smiður, med 131 verser. Kvädet tar närmare trekvart att sjunga.

"Viljið tær nú lýða á,
meðan eg man kvøða
um teir ríku kongarnar,
sum eg vil nú umrøða

~ Grani bar gullið av heiði,
brá hann sínum brandi av reiði,
Sjúrður vann av orminum,
Grani bar gullið av heiði ~"

- första versen och omkvädet ur Regin Smiður

På andra plats kommer Falkvard Lagermansson, med 27 verser. Glappet är enormt.

"Falkvard han tjänte i konungens gård

för penningar och välskurna kläder

Fruar och jungfrur de krusa hans hår

alltför hans höveliga seder

~ Jag säger eder, Falkvard, i skolen utav landet bortrymma ~"

- första versen och omkvädet ur Falkvard Lagermansson

Jag tänkte att jag kunde börja dela med mig av mina samlade visor och ballader här på bloggen också, så de inte bara finns nedskrivna på papper här hos mig. Jag ska börja redan nu, med en liten vaggvisa.

Ro, ro barnet

Ro, ro barnet

Katten hänger i garnet

Ro, ro lilla vän

Katten hänger i mammas garn

Ro, ro barnet

Katten hänger i garnet

Ro, ro lilla vän

Kisse kommer nog loss igen

Förfäder, knytt och evakuerade igelkottar

Har av någon anledning haft en enorm lust att titta på Mumin den senaste tiden. Har sett på både de nya animationerna av Kometjakten och Farlig midsommar, men också på de välbekanta japanska animeringarna av bl.a. Jättepumpan, Vita Grevinnan, Mumintrollet upplever vintern och Skattjakten.

Muminböckerna har jag alltid tyckt att är lite tunga att läsa, speciellt Muminpappans memoarer. Däremot var Trollvinter en av mina favoritböcker som liten. Det är den fortfarande.

För att inte tala om "Vem ska trösta Knyttet?" och "Vad hände sen?". En gång kunde jag dem så gott som utantill...

"Det var en gång ett litet Knytt som bodde alldeles ensam i ett ensamt hus. Han var nog långt mer ensam än han trodde. På kvällen, när han tände alla ljus och kröp inunder täcket i sin bädd och gnällde för sig själv, för han var rädd. Därute gick hemulerna med stora, tunga steg. Långt borta hördes Mårrans tjut på nattens mörka väg. Och dörrar stängdes överallt, och alla lampor brann hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann. Men vem ska trösta Knyttet, med att säga som det är: 'På natten blir det hemska mycket värre än det är'?"

Vad är det med just Mumin som gör att man tycker lika mycket om det nu som när man var liten? Den frågan har jag inte ännu funnit svar på. Kanske för att man numera ser och förstår saker på ett annat sätt än man gjorde då man var liten. Man förstår exempelvis alla ord man då tyckte var krångliga. I ett avsnitt talar Mumin t.ex. om ett mangroveträsk. Inte hade jag en aning om vad ett mangroveträsk var då jag var liten!

Min favortikaraktär är helt klart Förfadern. Jag har ingen aning om varför. Knappast för att han bor i ett skåp (haha, det där förstod man inte heller då man var liten!). Sedan flyttar han från garderoben till kristallkronan och från kristallkronan till kakelugnen. Han är en vresig enstöring som visar precis vad han tycker med att föra en massa väsen eller vara helt tyst... i kakelugnen. Jag gillar honom för att man egentligen inte vet någonting om honom. Hur gammal är han? Varifrån kommer han? Kan han tala? Vad äter han? Varför gillar han kakelugnen bättre än garderoben och kristallkronan? Han är en figur som lämnar utrymme för spekulation. That's what I like!

I övrigt har ju Lilla My de ljuvligaste kommentarerna. "Jag visste aldrig att du hade ögonbryn. Nu är de vita och du ser mer förvirrad ut än någonsin." sade hon åt Mumin i Trollvinter.

Förresten, visste ni att en evakuerad igelkott är en igelkott som mot sin vilja tvingats flytta från sitt hem, och inte ens hunnit få med sig tandborsten?