Till Frejas dop eller Valhalla sal

I riden så

Och Silibrand körde uppför högan loftet svala

~ Allt under de lindar så gröna ~

Där fick han se sin dotter i lunden fara

~ I riden så varliga genom lunden med henne ~

"O, välest mig, välest mig, vad jag nu ser!

Jag ser min dotter, hon kommer till mig."

Och Silibrand fämnar ut kappan så blå

Där föder hon två karska svennbarnen på

"Min fader skall jag giva min gångare grå

som han skall rida till kyrkan uppå.

Min syster skall jag giva mina gullringar sju

som jag ej haft sen jag stod brud.

Min broder skall jag giva mina handskar små

som han ska bära likvart han går."

Den ene så för de till Frejas dop

~ Allt under de lindar så gröna ~

Den andre så för de till Valhalla sal

~ I riden så varliga genom lunden med henne ~

...

Återigen en ballad som Gjallarhorn gjort en tolkning av. Den är kanske lite annorlunda från den här versionen, tror Jenny sjunger "allt under den linden så gröna" exempelvis. I stora drag är de lika.

I riden så är egentligen en drastisk förkortning av en mycket längre historia: den kallas ofta "Den förtrollade barnaföderskan" eller "Trinn som en råovå". Jepokryddona har spelat in Trinn som en råovå-polskan på sitt album Åotråolit Råolit.

Den förtrollade barnaföderskan är hela historien. Jag kommer dock inte att gå in på den något mer ingående i det här inlägget; dessutom har jag för mig att den kommit på tal tidigare...

Det jag nu skrivit ner är alltså ett brottstycke, och en tolkningsvariant, av en mycket längre historia.

Därför tänker jag inte analysera den! Inte än.

Ni får snällt vänta på nästa inlägg: Den förtrollade barnaföderskan.

Su ru ruskadirej - eller medeltida humor

Su ru ruskadirej

Det var två skälmar som lade om råd

~ Su ru ruskadirejom, krypi på mej ~

Som skulle till mjölnaredottern gå

~ För i rillerirå, de trilla väl å

fast trillorna ligger under su ru ru ~

"Gör dej liten o kryp uti säck

så ska ja för dej till mjölnarebäck."

"Kära mjölnare, var mej huld,

mal min säck, men ta ingen tull!"

"För den uti min dotters hus

ty den blir inte malen med denna dags ljus."

Men när det börja skymma i varje vrå

så börja den säcken att studsa o gå

"Kära min fader, tänd upp ljus!

Jag tror vi har tjuvar uti vårt hus.

Kära min fader, släck ljusen ut!

Det var bara katten som spänd en myss."

Men käringen som på ugnen låg

~ Su ru ruskadirejom, krypi på mej ~

sa: "När har ni hört katten med stövlar gå?"

~ För i rillerirå, de trilla väl å

fast trillorna ligger under su ru ru ~

...

Har spenderat största delen av kvällen med att brodera vidare på gudotterns 2-års gåva. Kände för att göra nånting annat också... och nu har klockan redan blivit mycket! Oj oj oj...

Det här är vad man kunde kalla en nonsensvisa. Den har ju omkväden och allt det där som en ballad ska ha, men handlingen är närmast för att roa andra. Det är som medeltida ståuppkomik!

Omkvädena här är totalt nonsens, och de sätter sin prägel på hela visan. Pga att de är nonsens, blir hela visan nonsens. Ren och skär underhållning. Ingen mer händelserik historia, bara en man som vill fria till mjölnarens dotter och tar sig in till henne genom att krypa in i en mjölsäck och be sin kamrat ta honom till mjölnaren. På natten kryper han fram. Vad som händer där visan tar slut, det får man själv fundera ut! Blir han fast eller inte?

Börjar någon småningom se mönstret jag försöker få fram...?

Gonatt ankungar!

Tolv tunnor mjöd och tolv tunnor vin

Stolt Ingrid

Stolt Ingrids bröder de lade om råd

~ I dansen går hon ~

Hur de skulle Stolt Ingrid gifter få

~ Så månde den jungfrun bliva min ~

"Vi giva henne den rike herr Tor,

han haver mera guld än herr Loman haver jord."

De höllo de bröllop i dagarna två

men inte ville bruden i sängen gå

De höllo de bröllop i dagarna tre

men inte ville bruden åt sängen se

De höllo de bröllop i dagarna fem

men inte ville bruden i sängen än

De höllo de bröllop i dagarna ni

men inte ville bruden i sängen i

De höllo de bröllop i dagarna tolv

då skulle bruden i sängen med våld

"Skall jag med våld uti sängarne gå

så skall jag en dans först ännu få."

Stolt Ingrid dansar på höganloftsbro

hennes tårar de runno i saltan flod

"Där komma de seglen gula och blå

som jag har sytt med mina fingrar små!"

Stolt Ingrids yngste broder var den

som red ner till stranden, kom snart igen

Den gångaren var ju alltid så röd

han fortare sprang än fågeln den flög

"Goddag, herr Loman, min käre stallbror

idag har Ingrid bröllop med rike herr Tor."

"Tvi vare du dig, du bölja så blå

som ej slog Snäckan i styckena två."

"Banna nu icke böljan den blå

ty ännu kan du Stolt Ingrid få!"

"Jag giver dig Snäckan för gångaren grå

om jag får rida och du vilje gå!"

Den gångaren var ju alltid så röd

han fortare sprang än fågeln den flög

Då Loman han kom uppå höganloftsbro

så sprang han i säng med strumpor och skor

Så gick där bud till rike Tor in:

"Nu sover herr Loman hos unga bruden din."

"Sover herr Loman hos unga bruden min

så var hon väl hans förrän hon blev min."

"Tolv tunnor silver och tolv tunnor guld

det giver jag dig för det bröllop du höll.

Tolv tunnor mjöd och tolv tunnor vin

~ I dansen går hon ~

det giver jag dig för omaken din."

~ Så månde den jungfrun bliva min ~

...

Här har vi en av många syskom till Vänner och fränder, som jag skrev ner senast. Stolt Ingrid.

Handlingen i dem båda torde vid det här laget vara väldigt klar. Andra bestämmer vem jungfrun ska gifta sig med, fastän hon älskar en annan minst lika mäktig. Båda slutar med att jungfrun får den hon egentligen vill ha.

Ett annat exempel är Dejelill och Lagerman, som Gjallarhorn gjort sin tolkning av. Den kommer jag inte att skriva här, eftersom den är så lik de två senaste, men man kan gärna lyssna på den:

http://www.youtube.com/watch?v=l0TCgBsLkp0

Det är en rätt exeptionell tolkning, inte sant?

Den skiljer sig dock genom att ha formen strof - strof - omkväde.

Dejelill och Lagerman de lade om råd

"Säg vill du mig vänta ett år eller två?"

~ Så månde i min sorg förgånga ~

Jag analyserade inte omkvädet i Vänner och fränder. Kan det kallas ett omkväde? Visst, men bara den lilla delen "Uti rosen". Resten av det upprepar en och en halv vers! Varför just "Uti rosen"? Svårt att säga. Rosor är stark symbol för kärlek. Berättelsen är i allra högsta grad en kärlekshistoria som slutar lyckligt. "Uti rosen"-omkvädet ger en känsla av att rosen (kärleken) trots allt kommer att blomma i slutet, trots att det börjar på den sämre fronten.

Omkvädena i Stolt Ingrid då. Att "gå i dansen" betyder att man söker sig en make/maka. Jag tror alla hört och sjungit och lekt sångleken "Och jungfrun hon går i dansen med röda gullband". I dansen får man visa vem det är man håller av. Stolt Ingrid går i dansen, dvs. hon visar vem det är hon älskar.

|: Och jungfrun hon går i dansen med röda gullband :|

|: Den binder hon om sin kärastes hand :|

Det andra omkvädet, "Så månde den jungfrun bliva min" får lyssnaren att både förfäras och hoppas. Vem är det som egentligen sjunger omkvädena? Är det herr Tor eller herr Loman? Vem av dem tar Ingrid i dansen? Vem är det som vet att hon ska bli hans? Är omkvädena kanske tillägnade dem båda? Ingrid blir ju herr Lomans, kanske man kan dra vissa slutsatser utav det?

Slutet gott, allting gott.

Nästa gång ska vi göra oss små och krypa ner i säcken för att hälsa på hos... ja, vem?

Vänner och fränder - eller "jag bara måste få skriva av mig lite"

Vänner och fränder

Vänner och fränder de lade om råd

hur de skulle gifta bort sin fränka i år

- Uti rosen, de lade om råd

hur de skulle gifta bort sin fränka i år

"Dig vill vi giva en konungsson till man

som haver mera guld än Lille Roland haver land."

Om lördan o söndan budet utgick

om måndan o tisdan skull' skådas va hon fick

Om onsdan o torsdan blandades vin

om fredan o lördan dracks hedersdagen in

De drucko i dagar, de drucko i två

men inte ville bruden åt sängarne gå

De drucko i dagar, de drucko i tre

men inte ville bruden åt sängarne se

De drucko i dagar, de drucko i fem

men inte ville bruden i sängarne än

De drucko i dagar, de drucko i sju

men inte ville bruden i sängarne nu

De drucko i dagar, de drucko i ni

men inte ville bruden i sängarne i

Då kom där in en liten sjödräng

och han var allt klädd uti blå kjortelen

Han ställde sig vid bordet och talade så:

"Jag ser endast masterna som där gå."

Så lyster det jungfrun åt högan loftet gå

så springer hon den vägen åt sjöastranden låg

Hon sprang uppå stenar, hon sprang uppå tå

men aktade sig väl för böljorna de blå

Så togo de henne i skeppet in

och bjöd henne att dricka både mjöd o vin

"Jag ser, jag ser på dina vita fingrar små

att vigselring ej suttit på dem förrän igår.

Jag ser, jag ser på dina gullgula hår

att brudekrans ej suttit på dem förrän igår.

Jag ser, jag ser på dina snövita bröst

att de aldrig varit någon småbarnatröst."

Så lägger sig jungfrun vid Lille Rolands sida

hon känner sig varken sorgsen eller kvida

- Uti rosen, Lille Rolands sida

hon känner sig varken sorgsen eller kvida

...

Jag bara måste få skriva av mig. Få skriva en text som faktiskt löper. Behöver inte tänka, kan den utantill, får bara skriva ner den i allsköns ro...

En av tvillingarna till den här balladen ska få utrymme senare idag, så analyserar jag båda två i samma text. Visst finns det fler syskon i skaran av dehär än bara en, men jag ska begränsa mig lite. Jag ska skriva den bara för att jag tycker om att skriva text där jag inte behöver tänka. Det får bara flöda. Flow. Är det inte en underbar känsla?

I helvetet som svan

Herr Holger

Fru Tala hon drömde en dröm om natt

~ Vak upp, här är en god tid ~

Att den rike herr Holger han skulle ge tappt

~ Den rike Herr Holger ~

"Jag drömde, jag drömde om vår gångare grå

han bar dig till tinget, du dödde däruppå!"

"Min kära fru Tala, du säg icke så!

Dina drömmar kan väl vakna om en åtta år."

De stötte på dörren med stänger och spjut

"Är herr Holger därinne så skall han härut!"

Herr Holger han talte till svennarne två

"I läggen gullsadelen på min gångare grå!"

När som de var komna till Köpenhamn

Där ståndar kung Kristian på vitan den strand

"I varen välkommen, herr Holger, till mig.

Herr Holger, herr Holger, det kostar ditt liv!"

Kung Kristian högg så det huvudet av

Så att blodet det neder till fötterna rann

När fru Tala fick se hennes herre var lik

Så domnas hon under scharlakanen vit

Herr Holger begravdes då klockan var tolv

Då klockan var elva så kom han igen

Han knackar på dörren med fingrarne små

"Fru Tala, stig upp, och dra låsen ifrån!"

"Med ingen så haver jag stämma utsatt

och ingen så släpper jag in uti natt!"

"Min kära fru Tala, giv bonden hans ko

för i helvetet är allt så svårt att bo!

Fru Tala, ge Bromman och Skromman igen

ty i helvetet är svårt att brinna för din vän!"

"Nej, om jag så skulle i helvetet som svan

så vill jag ej bliva utfattig försann!

Ja, far du i helvetet med svennarne dina

~ Vak upp, här är en god tid ~

Så kommer jag efter med möarna mina!"

~ Den rike herr Holger ~

...

Såhär 9-tiden på morgonen var min första tanke att skriva balladen om herr Mannelig, som börjar med orden "Bittida en morgon". Men så tidigt är det ju inte. Och jag lovade skriva om den girige herr Holger.

Herr Holger är alltså en skattetjänsteman, som inte är direkt ärlig av sig. Då kungen märker vad han håller på med döms han till döden. Pga sin girighet och falskhet hamnar han i helvetet, och återvänder om natten till sin fru för att varna henne och be henne ge allt han tagit till sina rättmätiga ägare. Fru Tala lever dock hellre i överflöd än i fattigdom, även om hon vet att hon kommer till helvetet för det.

Den mest kända versionen av den här balladen står antagligen den svenska gruppen Garmarna för.

http://www.youtube.com/watch?v=pjmq6KI0D_o

Gruppen har dock valt att redigera balladen så till vida att omkvädet enbart sjungs i första och sista versen. De har också gjort en stor del av balladen väldigt, väldigt snabb, för om allting sjöngs med originalmelodi skulle den bli väldigt lång.

Omkvädena i den här balladen ger något slags sken av falsk säkerhet. "Vak upp, här är en god tid" visar tydligt att man ska tänka "det är ingen brådska med att lämna allt och fly, ingen märker vad jag håller på med", eller dylikt. "Den rike herr Holger" ska ge ett sken av hur mäktig han är. Så står han framför kungen som låter honom avrättas, och var inte så mäktig ändå. Och priset för detta? Han kommer till helvetet.

Nästa ballad säger jag inget annat om än att jag är glad att man numera själv får bestämma vem man ska gifta sig med, om man vill gifta sig alls!

Två rosor och adeliga blommor

Konungadöttrarna

Det var de konungadöttrar två

~ Två rosor och adeliga blommor ~

De blevo bortstulna allt medan de var små

~ Från Engeland äro vi komna ~

Så gånga de jungfrur till drottningens gård

"Behöves här några små tjänstemör i år?"

"Här haver jag en gyllene väv för er,

ack kunnen I mig den väven väva ner?"

Den yngsta hon trädde i skaft och i sked

Den äldsta hon satte sig vid väven ned

Det första slag hon i väven slog

Där vov hon in himmel, där vov hon in jord

Det andra slag hon i väven slog

Där vov hon in träd och grönan skog

Det tredje slag hon i väven slog

Där satte hon måne, där satte hon sol

Där satte hon fader, där satte hon mor

Där satte hon syster, där satte hon bror

Den äldsta hon fällde så väven ned

Den yngsta hon bar den i drottningens knä

"Fagrare väv jag aldrig såg!

Vävarelön det skolen I få.

"Den yngsta ska bära mina nycklar i band

den äldsta jag giva min son uti hand."

"Det är icke sed i detta land

att syster skall taga sin broder till man."

Och det vart glädje och det vart gny

Att konungens döttrar var komna till by

Och det var glädje i konungens gård

~ Två rosor och adeliga blommor ~

Då moder och döttrar de kändes åt

~ Från Engeland äro vi komna ~

...

Doftar inte omkvädena i den här balladen av tinnar, torn och stora rosenträdgårdar? Överdådigt, stort, och alldeles underbart, inte sant? De sätter sin prägel på hela balladen, så som omkväden tenderar att göra. Redan första versen tyder på att historien kommer att sluta lyckligt.

Berättelsen är ju bara för härlig. Kungens döttrar kidnappas som små, kommer tillbaka långt senare och sätts på ett litet prov av drottningen: de ska väva ned den väv bara kungligheter kan. De gör de, och så kommer det fram att flickorna är de försvunna prinsessorna. Så slutar allting lyckligt, som en Rapunzel-saga!

There you go, du som inte gillar sagor med olyckligt slut. Finns det överhuvudtaget sådana? Kan det kallas en saga om den inte slutar lyckligt? Varför inte?

Nästa omgång går dock igen mot det sorgligare hållet, så håll i dig. Vi dyker inte ner till Näcken eller Havsfrun, nej. Vi ska ta del av den girige Herr Holgers öde.

Bäckamannen kräver sitt

...om det finns ett ord som balladnörd, så tror jag att jag småningom med gott samvete kan stämpla mig med den titeln...

Näcken och jungfrun

Det bodde en greve så högt upp i land

Han hade tre döttrar, och rara voro de

~ Med all ära ~

Den ena var så dejelig, den andra var så grann

Den tredje hon svoro att aldrig taga man

Det spordes över rike, det spordes över land

Det spordes till Näcken vid älvablåa strand

Näcken kunde kläda, ja, kläda sig så grann

Så klädde han sig till en herreman

Tömmar utav silke och betsel utav guld

Och hästarna de stampade likt lejonet på jord

Näcken han rider sig till grevens gård

Och ute för honom den sköna jungfrun stå

Näcken han gångar till sköna jungfrun in

"Dig giver jag ring, om du vill bliva min."

Jungfrun tager ringen och följer Näcken fram

Så rider de fram så att Hällebergen klang

Näcken han rider förbi en kyrka fram

På honom undras kvinna, på henne undras man

"Lyster sköna jungfrun till kyrkan att gå?

Du godast drottning vore över tusen älvar blå."

Så rider sig Näcken om älvenom fram

Så jorden hon dundrade och Hällebergen skalv

Näcken han red sig till älvablåa strand

Så knuffa han jungfrun i stridande ström

"Jag ber er, min herre, hjälp I mig iland!

Eder vill jag giva mitt rödaste gullband."

"Väl får jag ert röda gullband

Men aldrig jag hjälper er uti land."

"Hemma gråter fader, hemma gråter mor

Hemma gråter syster och hemma gråter bror."

"Hemma får de gråta så väl de vill

Men dit går du aldrig, du hörer nu mig till."

~ Med all ära ~

...

Jag blev skrämd med Näcken då jag var liten. Det var alltid detsamma, då vi var ute på landet hos mofa. "Du får inte gå ned till ån ensam, för då kommer Näcken och tar dig!" Jag var livrädd för Näcken. De berättade för mig att Näcken var en vacker man som spelade så underbart på fiol att man blev förtrollad och drunknade i ån.

Döm om min förvåning när jag sent omsider förstod att han var ett folktroväsen!

Vad händer här då... En greve har tre vackra döttrar. Den ena hon svär på att hon aldrig ska gifta sig. "Vilken självisk jänta!" tänker Näcken, "Men nog så vacker..." Så han söker upp henne. Hon kan inte motstå Näckens charm, han är ung och vacker och en riktig drömprins där han står uppklädd till en herreman! Så hon äktar honom... och drunknar i floden, Näckens rike, för evigt fast där.

Historien här påminner lite om Bergakungen. Han som snärjde en jungfru som födde honom sju barn, fick lov att gå hem så länge hon inte berättade om barnen, kunde inte hålla sig och fängslades för evigt i hans salar, där hon drack sig till döds i sorg.

Omkvädet är den här gången placerad sist i en vers, bara en kort rad. Strof - strof - omkväde. Om man räknar att det finns tre typiska omkväden för ballader, så är det en av dem. Den andra har vi redan tittat på: strof - omkväde - strof - omkväde. Den tredje skulle vara strof - strof - strof - strof - omkväde. Balladen om Falkvard Lagermansson är ett exempel på detta. Den kommer senare...

Minnesförlust på djupt vatten

Herr Olof och havsfrun

Herr Olof han sadlar sin gångare grå

han rider den till havsfruns gård

Herr Olof han red, gullsadelen flöt

han sjunker i havsfruns sköt

"Välkommen, välkommen, ung Olof, till mig!

I femton år har jag väntat på dig.

Säg, var är du födder och var är du buren

ja, var haver du dina hovkläder skuren?"

"På konungens gård är jag födder och buren

och där haver jag mina hovkläder skuren.

Där har jag fader, där har jag mor

där har jag syster och bror."

"Men var har du åker och var har du äng

och var står uppbäddad din bruaresäng?

Säg, var haver du din fästemö,

med henne vill leva och dö?"

"Där har jag åker och där har jag äng

och där står uppbäddad min bruaresäng.

Där haver jag min fästemö

med henne vill leva och dö."

"Men hör, riddar Olof, kom följ med mig in

och drick ur min kanna det klaraste vin!

Säg, var är du födder och var är du buren

var haver du dina hovkläder skuren?"

"Här är jag födder, här är jag buren

här haver jag mina hovkläder skuren.

Här har jag fader, här har jag mor

här har jag syster och bror."

"Men var har du åker och var har du äng

och var står uppbäddad din bruaresäng?

Säg, var haver du din fästemö

med henne vill leva och dö?"

"Ja, här har jag åker och här har jag äng

och här står uppbäddad min bruaresäng.

Här haver jag min fästemö

med dig vill jag leva, med dig vill jag dö."

...

Stackars, stackars herr Olof! Han blir förtrollad av havsfrun, förbannad av älvorna och hans mor kastar en förbannelse över hans fästmö, så hon måste bära omkring på deras barn i magen i 7 år och 40 veckor!

Av dessa tre ballader är den sistnämnda den enda som slutar lyckligt. Kanhända beror det på att den stackars herr Olof inte står i rampljuset, utan hans käresta, liten Elin.

Historien här är klar som korvspad. Herr Olof rider till havsfrun, som förälskar sig i honom, bjuder honom en trolldryck så han glömmer vem han är, varifrån han kommer, sin familj, allting. Allt för att få honom att stanna.

Nästan som en kvinnlig version av Näcken.

Nästan.

Harpan - sanningen om den drunknade systern

Harpan

Syster sade till syster sin

~ i sommarens tider ~

"Kom, låt oss gå ned till grönan den strand!"

~ örteren sprida ut sig så vida ~

Den yngre gick före, hon glimmade som soln

Den äldre gick efter, som svartan jord

Den yngre hon satt sig på grönan den strand

Den äldre knuffa henne i stridande ström

"Kära, min syster, hjälp mig iland!

Jag lovar, du skall få min fästeman!"

"Väl får jag din lille fästeman,

men aldrig hjälper jag dig upp iland!"

Speleman ned längs älvastranden gick

I strömmen han fann en jungfru, så skön

Speleman tog upp jungfrun på land

Ej hjärtat slogo, ej andades hon

Speleman tog hennes gullgula hår

och gjorde harposträngar därav

Speleman tog hennes huvudskål

och gjorde harpebolla därav

Speleman gick sig till herregård

han satte sig på sten och spelade så

Första gången harpan slog

bruden och brudgummen log

Andra gången harpan lät

bruden och brudgummen grät

Tredje gången harpan klang

"Var är min fästeman?"

Speleman tog harpan, han slog den i sten

~ i sommarens tider ~

därav upprann en jungfru så skön

~ örteren sprida ut sig så vida ~

...

Berättelsen här är igen ganska tydlig. Den äldre systern är avundsjuk, eftersom hennes yngre syster har en fästman, men hon har inte. Synd och skam om lillasyster gifter sig före! Alltså lurar hon sin yngre syster ner till älvstranden och knuffar ner henne i strömmen. I allsköns ro går hon sedan hem, berättar vilket förfärligt öde som drabbat hennes syster, och så arrabngeras bröllop mellan henne och systerns fästman.

Men där slår planen slint. En spelman hittar den avlidna jungfrun och förstår att något inte står rätt till. Då han får höra om bröllopet, gör han en harpa av jungfrun och går dit. Den magiska harpan väcker jungfruns själ till liv, och så får alla på bröllopet veta om systerns svek. Jungfrun återuppstår med harpans kraft, och systern får sitt straff. I samma veva stundar bröllopet mellan jungfrun och hennes fästman, som helt i enlighet med alla sagor lever lyckliga i alla sina dagar. Och har de inte dött ännu, så lever de lyckligt än. Snipp snapp snut så var sagan slut!

Balladen om de två systrarna och den magiska harpan har en typisk utformning för en ballad, som Stolt Signild som jag skrev om tidigare. Strof - omkväde - strof - omkväde. Fyra rader.

Omkvädena tyder i det här fallet på omgivning och miljö. Berättelsen äger rum på sommaren, då örterna gror som bäst. Hade omkvädena tytt på att det är t.ex. höst får balladen en helt annan stämning. Att det är sommar ger en känsla av att allting kommer att bli bra. Det är ljust, varmt, det grönskar och frodas. Hösten är regnig, grå, träden kala, allting vissnar och går i dvala inför vintern. Då hade balladen kanske inte slutat lyckligt. Kanhända hade slutet varit så, att den äldre systern får sitt straff, men att jungfruns själ för evigt är instängd och beroende av den magiska harpan. Inte ett särskilt lyckligt slut för någon, även om den skyldige straffas.

...

Nu har jag delat med mig tre ballader med lyckligt slut: Stolt Signild, Ramunder och Harpan. Nästa inlägg blir dock en ballad med ett inte så lyckligt slut, så den som tycker att alla berättelser ska ha ett sådant ombedes att inte läsa följande ballad på listan. Herr Olofs besök hos havsfrun tar en obehaglig vändning...

Jätten Ramunder och småtrollen

Ramunder

Ramunder vore en bätteri karl

om han hade bättre kläder

Drottningen gav honom kläder så grå

och gamla och slitna de voro

- Detta passar jag ej på, sade Ramunder

bättre kläder vill jag ha, det sade Ramunder

Ramunder vore en bätteri karl

om han hade bättre kläder

Drottningen gav honom kläder så ny

av sammet och silke det fina

- Detta gör mig nog så strong, sade Ramunder

Jag får nog stig min jämna gång, det sade Ramunder

Ramunder gick sig i berget in

där alla små trollen de såto

Och alla små troll som i berget satt

de månde för Ramunder gråta

- Gråten ej för mig, sade Ramunder

Jag log alder åt er, det sade Ramunder

Ramunder började raska och slå

liksom en modiger hjälte

Och alla små troll som i berget satt

de månde till jorden nedfalla

- Härinne råder jag, sade Ramunder

Här inne står mig mycket bra, det sade Ramunder

Ramunder gick sig ett stycke fram

där fick han se stor jätturen stånda

Och Ramunder tog så i jätturens skägg

och slet så bort köttet från tändren

- Väl illa grinar du, sade Ramunder

Desto värre ser du ut, det sade Ramunder

Ramunder drog sitt stora svärd

han kalla det Dumlingen Dyra

Och hugger så jätturens huvud å

så det flög tre spanska milar

- Jag tänkte att det inte skulle ta, sade Ramunder

Men det nappa lika bra, det sade Ramunder

Ramunder lastade skepparna sju

med guld och ädlaste stenar

Och segla tillbaka till drottningens land

med skatten från småtrollens grotta

- Dett gör mig nästan strong, sade Ramunder

Jag får nog stig min jämna gång, det sade Ramunder

...

Det finns många olika versioner av visor, ballader och berättelser om jätten Ramunder. Bland annat världsmusikgruppen Gjallarhorn har gjort en tolkning av ovanstående version, lite annorlunda dock.

Det sägs att Tessjö å i Strömfors kom till då Ramunder vadade ut i finska viken med svärdet släpande i marken.

Så fagert faller ett rim

Stolt Signild

Stolt Signild låter brygga och blanda sitt vin
~ Så fagert faller ett rim ~
Så bjuder hon sin broder hem till sig
~Uti brynjer alle~

De skänkte mjöd, de skänkte vin
De skänkte så länge som solen sken

Signilds bror ville rida hem
Stolt Signild bjuder honom följesven

"Men vad ska väl jag med en följesven?
Mina fiender äro ju alla i säng."

Men när som han kommer utanför byn
Där möter han sina fiender sju

Och när som han kom uti grönan lund
Han mötte sina fiender i samma stund

"Jag beder eder mina fiender, för Gud
I låten mig blåsa i den gyllene lur."

"Och du ska väl ha vårat tycke därtill,
du månd blåsa i lur om du så vill."

Han blåste i lur, han blåste så hårt
Det hörde Stolt Signild på sin gård

Han blåste i lur, han blåste så länge
Det hörde Stolt Signild i sin säng

Stolt Signild ropar över all sin gård
"Hämten I mig min gångare grå."

"Hämten I mig mitt glavind och spjut
Det är arton år sedan de var ut."

Stolt Signild red så raskt därut
Hon svingade både svärd och spjut

Stolt Signild red så raskt hon kunde
Sin gode fåle därvid hon sprängde

Stolt Signild ropade i vånda stor
"Svara mig, om du kan, min bror!"

"Inte är jag rädd, nej, inte är jag svag,
men hjälp mig, kär syster, om du kan!"

Så högg hon ihjäl hans fiender sju
Och förde honom levande hem till byn

Och hade det varit två för en
~ Så fagert faller ett rim ~
Så hade hon givit dem dödens men
~ Uti brynjer alle ~

...

Stolt Signild är en riktigt typisk ballad, en riktigt typisk medeltida visa som kvädes (sjungs) i samband med kvaddans. Den har ett omkväde mellan varje strof. Den berättar ytligt en historia, där ytterst få aktörer är nämnda vid namn. Ingen närmare bekantskap stiftas med karaktärerna.

Varför jag valde att börja med den här balladen i en rad av många är att den är relativt enkel att förstå. Man ser vad det handlar om, fastän vissa av orden är ålderdomliga och bildspråket kan vara dolt och krångligt. Vad är en "gångare grå"? Det kommer nog fram ganska tydligt att det är en grå häst som avses.

Det finns vissa ordval som återkommer i rätt många ballader, om än i lite olika form. "Lunden gröna"/"gröna lunden"/"allt under lunden den gröna" osv. är ett av dem. Ett annat är omkvädet "Så fagert faller ett rim", som jag också stött på i former som "Faller fagert ett rim" och "Faller så fagert ett rim". Vad ska det betyda? Vad är det för rim som faller så vackert?

Har du visor, min vän?

Redan under flera år har jag samlat på mig visor och ballader från när och fjärran. Lite gammaldags som jag är har jag för hand skrivit ned dem. Nu är det första häftet fullt, och det andra är redan i full gång.

Balladen finner jag speciellt intressant. Varför? Jo, den berättar en historia. Det intressanta däri är att flera olika ballader kan berätta samma historia med andra ord och andra personer, eller att flera ballader kan handla om olika saker, men tangera varandra.

Den längsta balladen i min samling är för tillfället den färöiska Regin Smiður, med 131 verser. Kvädet tar närmare trekvart att sjunga.

"Viljið tær nú lýða á,
meðan eg man kvøða
um teir ríku kongarnar,
sum eg vil nú umrøða

~ Grani bar gullið av heiði,
brá hann sínum brandi av reiði,
Sjúrður vann av orminum,
Grani bar gullið av heiði ~"

- första versen och omkvädet ur Regin Smiður

På andra plats kommer Falkvard Lagermansson, med 27 verser. Glappet är enormt.

"Falkvard han tjänte i konungens gård

för penningar och välskurna kläder

Fruar och jungfrur de krusa hans hår

alltför hans höveliga seder

~ Jag säger eder, Falkvard, i skolen utav landet bortrymma ~"

- första versen och omkvädet ur Falkvard Lagermansson

Jag tänkte att jag kunde börja dela med mig av mina samlade visor och ballader här på bloggen också, så de inte bara finns nedskrivna på papper här hos mig. Jag ska börja redan nu, med en liten vaggvisa.

Ro, ro barnet

Ro, ro barnet

Katten hänger i garnet

Ro, ro lilla vän

Katten hänger i mammas garn

Ro, ro barnet

Katten hänger i garnet

Ro, ro lilla vän

Kisse kommer nog loss igen

Förfäder, knytt och evakuerade igelkottar

Har av någon anledning haft en enorm lust att titta på Mumin den senaste tiden. Har sett på både de nya animationerna av Kometjakten och Farlig midsommar, men också på de välbekanta japanska animeringarna av bl.a. Jättepumpan, Vita Grevinnan, Mumintrollet upplever vintern och Skattjakten.

Muminböckerna har jag alltid tyckt att är lite tunga att läsa, speciellt Muminpappans memoarer. Däremot var Trollvinter en av mina favoritböcker som liten. Det är den fortfarande.

För att inte tala om "Vem ska trösta Knyttet?" och "Vad hände sen?". En gång kunde jag dem så gott som utantill...

"Det var en gång ett litet Knytt som bodde alldeles ensam i ett ensamt hus. Han var nog långt mer ensam än han trodde. På kvällen, när han tände alla ljus och kröp inunder täcket i sin bädd och gnällde för sig själv, för han var rädd. Därute gick hemulerna med stora, tunga steg. Långt borta hördes Mårrans tjut på nattens mörka väg. Och dörrar stängdes överallt, och alla lampor brann hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann. Men vem ska trösta Knyttet, med att säga som det är: 'På natten blir det hemska mycket värre än det är'?"

Vad är det med just Mumin som gör att man tycker lika mycket om det nu som när man var liten? Den frågan har jag inte ännu funnit svar på. Kanske för att man numera ser och förstår saker på ett annat sätt än man gjorde då man var liten. Man förstår exempelvis alla ord man då tyckte var krångliga. I ett avsnitt talar Mumin t.ex. om ett mangroveträsk. Inte hade jag en aning om vad ett mangroveträsk var då jag var liten!

Min favortikaraktär är helt klart Förfadern. Jag har ingen aning om varför. Knappast för att han bor i ett skåp (haha, det där förstod man inte heller då man var liten!). Sedan flyttar han från garderoben till kristallkronan och från kristallkronan till kakelugnen. Han är en vresig enstöring som visar precis vad han tycker med att föra en massa väsen eller vara helt tyst... i kakelugnen. Jag gillar honom för att man egentligen inte vet någonting om honom. Hur gammal är han? Varifrån kommer han? Kan han tala? Vad äter han? Varför gillar han kakelugnen bättre än garderoben och kristallkronan? Han är en figur som lämnar utrymme för spekulation. That's what I like!

I övrigt har ju Lilla My de ljuvligaste kommentarerna. "Jag visste aldrig att du hade ögonbryn. Nu är de vita och du ser mer förvirrad ut än någonsin." sade hon åt Mumin i Trollvinter.

Förresten, visste ni att en evakuerad igelkott är en igelkott som mot sin vilja tvingats flytta från sitt hem, och inte ens hunnit få med sig tandborsten?