Bäckamannen kräver sitt

...om det finns ett ord som balladnörd, så tror jag att jag småningom med gott samvete kan stämpla mig med den titeln...

Näcken och jungfrun

Det bodde en greve så högt upp i land

Han hade tre döttrar, och rara voro de

~ Med all ära ~

Den ena var så dejelig, den andra var så grann

Den tredje hon svoro att aldrig taga man

Det spordes över rike, det spordes över land

Det spordes till Näcken vid älvablåa strand

Näcken kunde kläda, ja, kläda sig så grann

Så klädde han sig till en herreman

Tömmar utav silke och betsel utav guld

Och hästarna de stampade likt lejonet på jord

Näcken han rider sig till grevens gård

Och ute för honom den sköna jungfrun stå

Näcken han gångar till sköna jungfrun in

"Dig giver jag ring, om du vill bliva min."

Jungfrun tager ringen och följer Näcken fram

Så rider de fram så att Hällebergen klang

Näcken han rider förbi en kyrka fram

På honom undras kvinna, på henne undras man

"Lyster sköna jungfrun till kyrkan att gå?

Du godast drottning vore över tusen älvar blå."

Så rider sig Näcken om älvenom fram

Så jorden hon dundrade och Hällebergen skalv

Näcken han red sig till älvablåa strand

Så knuffa han jungfrun i stridande ström

"Jag ber er, min herre, hjälp I mig iland!

Eder vill jag giva mitt rödaste gullband."

"Väl får jag ert röda gullband

Men aldrig jag hjälper er uti land."

"Hemma gråter fader, hemma gråter mor

Hemma gråter syster och hemma gråter bror."

"Hemma får de gråta så väl de vill

Men dit går du aldrig, du hörer nu mig till."

~ Med all ära ~

...

Jag blev skrämd med Näcken då jag var liten. Det var alltid detsamma, då vi var ute på landet hos mofa. "Du får inte gå ned till ån ensam, för då kommer Näcken och tar dig!" Jag var livrädd för Näcken. De berättade för mig att Näcken var en vacker man som spelade så underbart på fiol att man blev förtrollad och drunknade i ån.

Döm om min förvåning när jag sent omsider förstod att han var ett folktroväsen!

Vad händer här då... En greve har tre vackra döttrar. Den ena hon svär på att hon aldrig ska gifta sig. "Vilken självisk jänta!" tänker Näcken, "Men nog så vacker..." Så han söker upp henne. Hon kan inte motstå Näckens charm, han är ung och vacker och en riktig drömprins där han står uppklädd till en herreman! Så hon äktar honom... och drunknar i floden, Näckens rike, för evigt fast där.

Historien här påminner lite om Bergakungen. Han som snärjde en jungfru som födde honom sju barn, fick lov att gå hem så länge hon inte berättade om barnen, kunde inte hålla sig och fängslades för evigt i hans salar, där hon drack sig till döds i sorg.

Omkvädet är den här gången placerad sist i en vers, bara en kort rad. Strof - strof - omkväde. Om man räknar att det finns tre typiska omkväden för ballader, så är det en av dem. Den andra har vi redan tittat på: strof - omkväde - strof - omkväde. Den tredje skulle vara strof - strof - strof - strof - omkväde. Balladen om Falkvard Lagermansson är ett exempel på detta. Den kommer senare...