Harpan - sanningen om den drunknade systern

Harpan

Syster sade till syster sin

~ i sommarens tider ~

"Kom, låt oss gå ned till grönan den strand!"

~ örteren sprida ut sig så vida ~

Den yngre gick före, hon glimmade som soln

Den äldre gick efter, som svartan jord

Den yngre hon satt sig på grönan den strand

Den äldre knuffa henne i stridande ström

"Kära, min syster, hjälp mig iland!

Jag lovar, du skall få min fästeman!"

"Väl får jag din lille fästeman,

men aldrig hjälper jag dig upp iland!"

Speleman ned längs älvastranden gick

I strömmen han fann en jungfru, så skön

Speleman tog upp jungfrun på land

Ej hjärtat slogo, ej andades hon

Speleman tog hennes gullgula hår

och gjorde harposträngar därav

Speleman tog hennes huvudskål

och gjorde harpebolla därav

Speleman gick sig till herregård

han satte sig på sten och spelade så

Första gången harpan slog

bruden och brudgummen log

Andra gången harpan lät

bruden och brudgummen grät

Tredje gången harpan klang

"Var är min fästeman?"

Speleman tog harpan, han slog den i sten

~ i sommarens tider ~

därav upprann en jungfru så skön

~ örteren sprida ut sig så vida ~

...

Berättelsen här är igen ganska tydlig. Den äldre systern är avundsjuk, eftersom hennes yngre syster har en fästman, men hon har inte. Synd och skam om lillasyster gifter sig före! Alltså lurar hon sin yngre syster ner till älvstranden och knuffar ner henne i strömmen. I allsköns ro går hon sedan hem, berättar vilket förfärligt öde som drabbat hennes syster, och så arrabngeras bröllop mellan henne och systerns fästman.

Men där slår planen slint. En spelman hittar den avlidna jungfrun och förstår att något inte står rätt till. Då han får höra om bröllopet, gör han en harpa av jungfrun och går dit. Den magiska harpan väcker jungfruns själ till liv, och så får alla på bröllopet veta om systerns svek. Jungfrun återuppstår med harpans kraft, och systern får sitt straff. I samma veva stundar bröllopet mellan jungfrun och hennes fästman, som helt i enlighet med alla sagor lever lyckliga i alla sina dagar. Och har de inte dött ännu, så lever de lyckligt än. Snipp snapp snut så var sagan slut!

Balladen om de två systrarna och den magiska harpan har en typisk utformning för en ballad, som Stolt Signild som jag skrev om tidigare. Strof - omkväde - strof - omkväde. Fyra rader.

Omkvädena tyder i det här fallet på omgivning och miljö. Berättelsen äger rum på sommaren, då örterna gror som bäst. Hade omkvädena tytt på att det är t.ex. höst får balladen en helt annan stämning. Att det är sommar ger en känsla av att allting kommer att bli bra. Det är ljust, varmt, det grönskar och frodas. Hösten är regnig, grå, träden kala, allting vissnar och går i dvala inför vintern. Då hade balladen kanske inte slutat lyckligt. Kanhända hade slutet varit så, att den äldre systern får sitt straff, men att jungfruns själ för evigt är instängd och beroende av den magiska harpan. Inte ett särskilt lyckligt slut för någon, även om den skyldige straffas.

...

Nu har jag delat med mig tre ballader med lyckligt slut: Stolt Signild, Ramunder och Harpan. Nästa inlägg blir dock en ballad med ett inte så lyckligt slut, så den som tycker att alla berättelser ska ha ett sådant ombedes att inte läsa följande ballad på listan. Herr Olofs besök hos havsfrun tar en obehaglig vändning...