Herr Mannelig - eller "på hur många sätt kan man tolka en ballad egentligen?"

Herr Mannelig

Bittida en morgon innan solen upprann

innan fåglarna började sjunga

bergatrollet friade till fager ungersven

o hon hade en falskeliger tunga

~Herr Mannelig, herr Mannelig, troloven I mig

för det jag bjuder så gärna

I kunnen väl svara endast ja eller nej

om I viljen eller ej ~

"Eder vill jag giva de gångare tolv

som går uti rosende lunden

Aldrig har det varit någon sadel uppå dem

ej heller betsel uti munnen

Eder vill jag giva de kvarnarna tolv

som stå mellan Tildö och Tärnö

Stenarna de äro utav renaste gull

o hjulen silverbeslagna

Eder vill jag giva det förgyllande svärd

som är smitt utav femton gullringar

O strida I huru I strida vill

stridsplatsen skola ni väl vinna

Eder vill jag giva en skjorta så ny

den bästa I lysten att slita

Inte är den sömnad utav nål eller tråd

men virkad av silket det vita"

"Sådana gåvor jag toge väl emot

om du vore en kristelig kvinna

Men nu så är du det värsta bergatroll

utav näckens o djävulens stämma"

Bergatrollet ut på dörren sprang

o hon rister o jämrar sig svåra

"Hade jag fått den fager ungersven

så hade jag mistat min plåga"

~Herr Mannelig, herr Mannelig, troloven I mig

för det jag bjuder så gärna

I kunnen väl svara endast ja eller nej

om I viljen eller ej ~

...

En av de bäst kända balladerna också ytterom Norden. Varför? Ingen aning.

Bergatrollet försöker få en ung man, herr Mannelig, att gifta sig med henne. Om hon lyckas snärja honom behöver hon inte längre vara ett bergatroll. Men den unga mannen vet inte om det, och skulle knappast tro henne om hon berättade, och är alldeles för misstänksam gentemot henne för att låta sig snärjas, hur många fina gåvor hon än erbjuder honom.

Omkvädet är i det här fallet ganska klart: det är bergatrollet som talar, rentav vädjar till herr Mannelig. Det är nästan desperat: "Gift dig med mig, jag ger dig vad du vill, snälla svara nu!" Samtidigt står det i strid med sista strofen i första versen: "...o hon hade en falskeliger tunga." Vadå? Så hon skulle mista sin plåga om han äktade henne, men han skulle inte komma att få gåvorna? Kan det betyda något helt annat?

Intressantare i den här balladen är egentligen de gåvor bergatrollet erbjuder herr Mannelig. För det första vill hon ge honom tolv vilda hästar som "går uti rosende lunden". Hästen är en symbol för frihet, och rosor och kärlek sitter som hand i handske... tolka hur man tolka vill! För det andra vill hon ge honom tolv kvarnar med gyllne stenar och silverbeslagna hjul. Det hon egentligen ger honom är rikedomar. För det tredje vill hon ge honom ett guldsvärd, smitt av femton guldringar, och vilket slag han än utkämpar med svärdet kommer han att utgå som segrare. Svärdet i sig bär på mycket symbolik: makt, styrka, maskulinitet, men också krig och död. Det är smitt av guldringar; rikedom i evighet. För det fjärde vill hon ge honom en skjorta virkad av vitt silke, som verkar kunna tåla att slitas. Vit är färgen för bl.a. oskuld. Alltså kan man anta att hon skulle vara villig att ge honom sin oskuld.

Herr Mannelig svarar att han gladeligen skulle ta emot allting "om du vore en kristelig kvinna". Har den kanske sjungits i varnande syfte? Att man inte ska lita på sådana som inte är kristna? Att man inte ska tro på hedningars ord?

Herr Mannelig är en ballad med många tolkningsmöjligheter. Jag har nu presenterat några av mina egna teorier.

Vad tror du?

Vi vävom den väven tillsammans - tillbaka till balladerna!

Hejs svejs i lingonskogen!

Pga det ena och det andra har jag inte bloggat på ett tag, men orsaker ska jag inte gå närmare in på än att helt enkelt säga att "det har varit alldeles för mycket annat". Det får duga, de som känner mej vet att jag syftar på studier och dans...

MEN NU kommer de igen, och jag ska fortsätta med min analyser av diverse visor och ballader. Idag fortsätter jag med

Konungen och trollkonan

Konungen bort till en trollkona drog

~ Vi vävom den väven tillsammans ~

Konungen framför trollkonan står

~ Allt går efter gudarnas vilja ~

Trollkonan drog på sig en silkekjol

Och tolv alnar lin hon efter sig drog

Konungen sporde jungfruen så

"O, månde min drottning får leva än ett år?"

"I själver, o konung, i sotesäng stå.

Er drottning, hon tager er riket ifrån."

Konungen klappar på rödblommand kind

"Jag önskar att ni voro allra kärestan min."

"Men konungens smek är ej väl försann,

ej heller vill jag taga en konung till man."

Konungen sporde jungfruen så

"Hur många hästar uppå mitt stall stå?"

"Tio par hästar stå uppå ditt stall,

men en utav dem skall draga dig på fall."

Konungen sporde jungfruen så

"Hur många skall mig följa till kyrkogård?"

"Din häst och din hund och en svärman, försann,"

~ Vi vävom den väven tillsammans ~

"ty de andra ej bry sig det bittersta grann."

~ Allt går efter gudarnas vilja ~

...

Kanhända en av de knepigare hittills, men handlingen torde vara klar. En uppenbarligen inte så omtyckt kung uppsöker en trollkvinna för att få veta om sitt öde. Hon ger honom verkligen inte de svar han vill ha, så hur det sedan går för henne vet vi inte. Vi kan anta att kungen antingen vredgas och låter henne brännas på bål, eller att han är så rädd för henne och rädd för att någon ska få veta att han sökt råd av en trollkvinna att han egentligen blir tvungen att lämna henne ifred. Vet inte, det framkommer inte i balladen.

Omkvädena här är intressanta. Vi vävom den väven tillsammans och dylika ser man inte så ofta. Jag associerar det genast till konungadöttrarna som skulle väva ned en väv tillsammans och således bevisade att de var de bortrövade barnen. Omkvädet som sådant har jag sökt efter i andra ballader, men inte hittat något liknande. Vad kan det stå för? Vilka är "vi" som ska väva ned väven tillsammans? Jag tänker på konungadöttrarna igen. Den väv som de vävde var ju inte något vi i dagens läge skulle kalla en normal väv precis, eftersom de vävde in himmel, jord, träd, skog, sol, måne, mamma, pappa, syster och bror. De vävde in sin egen värld i väven. Tillbaka till omkvädet, kunde man då tänka sig att det är trollkonan som tillsammans med kungen (utgående från hans handlingar och person) "väver" hans liv och ger det ett slut. Eller kanske är det trollkonan och ödet som väver? Det är en tolkning, finns antagligen många fler.

Det andra omkvädet, Allt går efter gudarnas vilja, finns i andra versioner, och är inte så väldigt ovanligt när det kommer till kritan. Det slår dock inte Så fagert faller ett rim eller Allt under linden den gröna i alla deras former. Pga just det här omkvädet funderar jag om det kanske kunde vara trollkvinnan och ödet som "väver konungens väv". De "väver" det gudarna vill att ska ske. Gudarna vill att kungen snart ska möta sin undergång, och så ska ske.

Själva berättelsen är klar: kungen går till trollkvinnan för att få veta vad som ska komma att ske, och hon berättar för honom att hans tid snart har runnit ut. Då försöker kungen ändra på sitt öde genom att erbjuda henne sin hand. Hon genomskådar honom, och vägrar. Han frågar vidare, och det kommer fram att en av hans hästar snart kommer att leda honom till hans undergång; kanhända under en jakt eller ett slag. Han får också veta att hans folk har vänt honom ryggen, och att ingen kommer att sörja honom efter hans död, förutom hans häst och hans hund. En svärman (präst) kommer att begrava honom, och hans drottning kommer att ta över styret.

Sorgligt för kungen, tydligen inte för hans undersåtar. Såhär då man rabblar upp den kan det nästan te sig som en tragedi. Men om man såg det från t.ex. folkets synvinkel kunde det ju tänkas vara världens frälsning då den här kungen äntligen går bort.

Tolka det hur man vill, se på det från vilken vinkel man önskar. Balladerna ger utrymme för det.

...allt under linden den gröna.