Linden darrar i lunden - Varulven

Varulven

Jungfrun hon skulle till stugan gå

~ linden darrar i lunden ~

Så tog hon den vägen åt skogen blå

~ ty hon var vid älskogen bunden ~

Och när som hon kom till skogen blå

Där mötte henne en ulv så grå

"Kära du ulver, bit inte mig

Dig vill jag giva min silversko"

"Silversko jag passar ej på

Ditt unga liv och blod måst' gå"

"Kära du ulver, bit inte mig

Dig vill jag giva min silversärk"

"Silversärk jag passar ej på

Ditt unga liv och blod måst' gå"

"Kära du ulver, bit inte mig

Dig vill jag giva min gullkrona"

"Gullkrona jag passar ej på

Ditt unga liv och blod måst' gå"

Jungfrun hon steg sig så högt i ek

Och ulven han gick ner på marken och skrek

Ulven han gnavte den ek till rot

Och jungfrun gav upp ett så hiskeligt rop

Ungersven sadlar sin gångare grå

Han red lite fortare än fågeln flög

Men när som han kom till platsen fram

Så fann han blott mer än en blodig arm

Gud trösta, Gud bättra mig, ungersven

~ linden darrar i lunden ~

Min jungfru är borta, min häst är förränd

~ ty hon var vid älskogen bunden ~

***

Garmarna har gjort den kanske mest kända versionen på den här sorgliga, rätt blodiga balladen. Texten i sig är enormt beskrivande: den unga kvinnan som ska gå hem till sin fästman en kväll och väljer att gå genom skogen. Där möter hon en varulv, som inte på några villkor vill släppa iväg henne, sitt byte. Kvinnans fästman hör henne skrika, sätter sig upp på hästen och rider till platsen, men då han kommer fram har varulven tagit sitt byte och lämnat bara "en blodig arm".

Som synes är det frågan om en tvåradig strof med mellan- och slutomkväde, och en uppenbart naturmytisk ballad som slutar till det övernaturliga väsendets fördel. Samtidigt ligger det någonting varningsaktigt över den. Jag tror den kan ha sjungits för att få unga flickor att förstå att de inte ska bege sig ut i skogen ensamma, speciellt inte efter mörkrets inbrott, än mindre då de är gravida.

Mellanomkvädet används här för att skapa en dramatisk, kuslig stämning. Istället för att använda det rätt så allmänna "allt under lunden den gröna" sjunger man att "linden darrar i lunden". Redan i den första vet man med allra största säkerhet att det kommer att sluta illa för den unga kvinnan.

Slutomkvädet kan vid första anblick te sig lite kryptiskt: "ty hon var vid älskogen bunden". Vad ska nu det betyda? Till en början gissade jag att det betydde att hon var gift av kärlek, men jag hade nog fel på den punkten. Efter lite närmare efterforskning konstaterade jag att det måste betyda att hon är gravid, havande. Varför? För det första ansågs varulvar tycka väldigt mycket om unga kvinnor, men var de gravida svävade de i ännu större fara än normalt, och i det tillståndet dög inget som helst annat för varulven utom att äta upp henne. Varulven i balladen vägrar ta emot de gåvor hon försöker köpa sig fri med, utan menar att hennes "unga liv och blod måst' gå". För det andra behöver kvinnan i balladen inte alls vara gift; högst antagligen är hon ogift, eftersom fästmannen omtalas som "ungersven". Ändå är hon "vid älskogen bunden", vilket betyder att det finns någonting som sammanlänkar henne kärleks- och "blodsmässigt" med sin fästman, och där är ett barn den allra naturligaste förklaringen.

Visan innehåller dessutom drag som är superbt typiska för ballader. Parallellismen kommer fram i stroferna där kvinnan försöker blidka varulven med silver och guld. Den tredje sista strofen ("Ungersven sadlar sin gångare grå...") innehåller element som återfinns i väldigt många ballader. Att hästar omtalas som "gångare (grå)" är mycket allmänt, liksom att någon "red fortare än fågeln flög" (se t.ex. Stolt Ingrid, Vänner och fränder).

Det som är unikt för just den här balladen är egentligen den sista strofen, "...min häst är förränd". Ordet förränd används inte längre, och det är såpass gammalmodigt att det inte existerar i ordböcker, inte ens i SAOL. Hur gamla ballader och andra folkvisor än kan vara, har jag sldrig stött på det ordet i någon annan visa, och kan bara gissa vad det betyder. Jag tror att man menar att fästmannen ridit till platsen på sin häst så snabbt att den helt enkelt inte är kapabel att ta ett steg till, eller att den t.o.m. dukat under pga. det.

Så, efter en låååång paus ska jag nu försöka ta upp ballad- och folkviseanalyserna igen, sakta men säkert. Tankar kring Varulven? Kommentera gärna, och ta en titt på de äldre inläggen också, som är skrivna för närmare ett halvt år sedan (eller ännu längre tillbaka). Skulle jag skriva dem nu skulle de kanske se lite annorlunda ut.

Nästa gång ska jag analysera en svensk version av visan om det granna bältet, därefter ska jag ge mig i kast med ett par norska varianter av samma historia. Det ska bli spännande... :)