Dags för folkdansen att få en ansiktslyftning?

Jag måste få berätta om mitt spännande besök i Danmark förra veckan. Det var första gången jag deltog i en folkkulturkongress, men det var minsann inte den sista. Jag ser redan fram emot följande, som hoppeligen ordnas om två år.

Istället för att bo på ett rätt så lyxigt hotell precis bredvid Köpenhamns centralstation bodde jag ute på landet hos några bekanta. Det var så mycket trevligare; jag fick se mer än insidan av hotellet, och det var riktigt mysigt. Det var faktiskt väldigt hemtrevligt med de enorma snömängder som dalade ner från himlen på både fredag och lördag. Det resulterade dock i kaos för danskarna, som inte använder vinterdäck på bilarna exempelvis. Tågen gick ju inte heller som de skulle, vilket resulterade i att jag blev försenad från lördagens workshops med en och en halv timme. Hellre kommer jag dock fram helskinnad och alla ben hela, trots att det går lite långsammare.

Själva kongressen var mycket givande och intressant. Den behandlade ett aktuellt och relevant tema: folkdans i skolan.

På fredagen hölls seminarier hela dagen. Bland föreläsarna fanns bl.a. professor Egil Bakka från Norge, som är en välkänd folklivsforskare och som tilldelats en orden av norska kungen för sin forskning. Det var antagligen därför jag satt och lyssnade med öronen på helspänn och antecknade en hel massa. Han behandlade folkdansens position i dagens samhälle, och jämförde den med dess position på 1920- och 1970-talen. Det verkar som om dess position idag till största del påminner om dess position på 1920-talet! Är folkdans faktiskt folkdans om den inte lever med sin tid? Och vad är det som lever kvar och värderas: dansen eller strukturerna? Eller är det både och? Kan dansen existera utan strukturerna och vice versa? Egil Bakkas föreläsning väckte fler frågor än den besvarade, men det var ju det som var avsikten med den.

Cilla hade sökt efter dans/folkdans i de nordiska läroplanerna. Norges läroplan var egentligen den enda där det rakt ut nämndes att man måste lära sig "några norska folkdanser". Färöarna toppade dock listan; det står nämligen i Färöisk lag att man måste lära sig kvaddans och att kväda.

Det blev en hel del fler föreläsningar och hetsiga diskussioner under fredagens gång, vilket var riktigt intressant. Själv började jag fundera över en mängd frågor jag tror jag kommer att grubbla på länge. Varför tycker jag om folkdans? Vad är det bästa med folkdans? Varför tilltalar den mig? Vad är det då i den som kunde tilltala andra? Kan den moderniseras för att göras mer lockande? Finns det någonting som kunde kallas nordisk dans? Kunde det bli en boom att "dansa nordiskt", precis som det är en boom att "dansa latinamerikanst"? Fastän de "gamla danserna" hänger kvar, varför skulle det inte gå att skapa nya danser inom den genren? Allting härstammar från den folkliga dansen; den kan inte ha dött ut helt. Det är just det scenisk folkdans är ute efter: locka nya dansare och visa att folkdans också är kultur. Som öppning av kongressen dansade 100 barn under ledning av instruktörer från Danmark, Finland och Norge. Informationen hade gått ut till radio och tidningar. Ingen press dök upp. Att 100 barn dansar och att 50 personer från alla nordiska länderna samlas på ett ställe för att samarbeta var tydligen inte intressant. Vi frågade oss naturligtvis varför, vilket i sin tur ledde till många långa diskussioner jag inte tänker gå in på här.

Under lördagen fick vi bekanta oss närmare med dans i skolan i de olika nordiska länderna. Jag missade den danska delen pga tågen som inte gick som de skulle, men hann med till den isländska/färiska delen och den norska. Det var roligt att få röra på sig, och det är ju alltid en speciell stämning och känsla att dansa färisk kvaddans. Regin Smidur ringer fortfarande i öronen...

Hmm, nu måste jag nog sluta, trots att jag kunde skriva mer om seminarierna. Det blir långa, långa tankegångar som jag för tillfället väljer att hålla kvar inne i mitt huvud, mest för att jag börjar bli trött. Men kongressen var definitivt värd sitt pris och ännu mer!