fredag 28 januari 2011

Su ru ruskadirej - eller medeltida humor

Su ru ruskadirej

Det var två skälmar som lade om råd
~ Su ru ruskadirejom, krypi på mej ~
Som skulle till mjölnaredottern gå
~ För i rillerirå, de trilla väl å
fast trillorna ligger under su ru ru ~

"Gör dej liten o kryp uti säck
så ska ja för dej till mjölnarebäck."

"Kära mjölnare, var mej huld,
mal min säck, men ta ingen tull!"

"För den uti min dotters hus
ty den blir inte malen med denna dags ljus."

Men när det börja skymma i varje vrå
så börja den säcken att studsa o gå

"Kära min fader, tänd upp ljus!
Jag tror vi har tjuvar uti vårt hus.

Kära min fader, släck ljusen ut!
Det var bara katten som spänd en myss."

Men käringen som på ugnen låg
~ Su ru ruskadirejom, krypi på mej ~
sa: "När har ni hört katten med stövlar gå?"
~ För i rillerirå, de trilla väl å
fast trillorna ligger under su ru ru ~

...

Har spenderat största delen av kvällen med att brodera vidare på gudotterns 2-års gåva. Kände för att göra nånting annat också... och nu har klockan redan blivit mycket! Oj oj oj...

Det här är vad man kunde kalla en nonsensvisa. Den har ju omkväden och allt det där som en ballad ska ha, men handlingen är närmast för att roa andra. Det är som medeltida ståuppkomik!

Omkvädena här är totalt nonsens, och de sätter sin prägel på hela visan. Pga att de är nonsens, blir hela visan nonsens. Ren och skär underhållning. Ingen mer händelserik historia, bara en man som vill fria till mjölnarens dotter och tar sig in till henne genom att krypa in i en mjölsäck och be sin kamrat ta honom till mjölnaren. På natten kryper han fram. Vad som händer där visan tar slut, det får man själv fundera ut! Blir han fast eller inte?

Börjar någon småningom se mönstret jag försöker få fram...?

Gonatt ankungar!

Tolv tunnor mjöd och tolv tunnor vin

Stolt Ingrid

Stolt Ingrids bröder de lade om råd
~ I dansen går hon ~
Hur de skulle Stolt Ingrid gifter få
~ Så månde den jungfrun bliva min ~

"Vi giva henne den rike herr Tor,
han haver mera guld än herr Loman haver jord."

De höllo de bröllop i dagarna två
men inte ville bruden i sängen gå

De höllo de bröllop i dagarna tre
men inte ville bruden åt sängen se

De höllo de bröllop i dagarna fem
men inte ville bruden i sängen än

De höllo de bröllop i dagarna ni
men inte ville bruden i sängen i

De höllo de bröllop i dagarna tolv
då skulle bruden i sängen med våld

"Skall jag med våld uti sängarne gå
så skall jag en dans först ännu få."

Stolt Ingrid dansar på höganloftsbro
hennes tårar de runno i saltan flod

"Där komma de seglen gula och blå
som jag har sytt med mina fingrar små!"

Stolt Ingrids yngste broder var den
som red ner till stranden, kom snart igen

Den gångaren var ju alltid så röd
han fortare sprang än fågeln den flög

"Goddag, herr Loman, min käre stallbror
idag har Ingrid bröllop med rike herr Tor."

"Tvi vare du dig, du bölja så blå
som ej slog Snäckan i styckena två."

"Banna nu icke böljan den blå
ty ännu kan du Stolt Ingrid få!"

"Jag giver dig Snäckan för gångaren grå
om jag får rida och du vilje gå!"

Den gångaren var ju alltid så röd
han fortare sprang än fågeln den flög

Då Loman han kom uppå höganloftsbro
så sprang han i säng med strumpor och skor

Så gick där bud till rike Tor in:
"Nu sover herr Loman hos unga bruden din."

"Sover herr Loman hos unga bruden min
så var hon väl hans förrän hon blev min."

"Tolv tunnor silver och tolv tunnor guld
det giver jag dig för det bröllop du höll.

Tolv tunnor mjöd och tolv tunnor vin
~ I dansen går hon ~
det giver jag dig för omaken din."
~ Så månde den jungfrun bliva min ~

...

Här har vi en av många syskom till Vänner och fränder, som jag skrev ner senast. Stolt Ingrid.

Handlingen i dem båda torde vid det här laget vara väldigt klar. Andra bestämmer vem jungfrun ska gifta sig med, fastän hon älskar en annan minst lika mäktig. Båda slutar med att jungfrun får den hon egentligen vill ha.

Ett annat exempel är Dejelill och Lagerman, som Gjallarhorn gjort sin tolkning av. Den kommer jag inte att skriva här, eftersom den är så lik de två senaste, men man kan gärna lyssna på den:


Det är en rätt exeptionell tolkning, inte sant?
Den skiljer sig dock genom att ha formen strof - strof - omkväde.

Dejelill och Lagerman de lade om råd
"Säg vill du mig vänta ett år eller två?"
~ Så månde i min sorg förgånga ~

Jag analyserade inte omkvädet i Vänner och fränder. Kan det kallas ett omkväde? Visst, men bara den lilla delen "Uti rosen". Resten av det upprepar en och en halv vers! Varför just "Uti rosen"? Svårt att säga. Rosor är stark symbol för kärlek. Berättelsen är i allra högsta grad en kärlekshistoria som slutar lyckligt. "Uti rosen"-omkvädet ger en känsla av att rosen (kärleken) trots allt kommer att blomma i slutet, trots att det börjar på den sämre fronten.

Omkvädena i Stolt Ingrid då. Att "gå i dansen" betyder att man söker sig en make/maka. Jag tror alla hört och sjungit och lekt sångleken "Och jungfrun hon går i dansen med röda gullband". I dansen får man visa vem det är man håller av. Stolt Ingrid går i dansen, dvs. hon visar vem det är hon älskar.

|: Och jungfrun hon går i dansen med röda gullband :|
|: Den binder hon om sin kärastes hand :|

Det andra omkvädet, "Så månde den jungfrun bliva min" får lyssnaren att både förfäras och hoppas. Vem är det som egentligen sjunger omkvädena? Är det herr Tor eller herr Loman? Vem av dem tar Ingrid i dansen? Vem är det som vet att hon ska bli hans? Är omkvädena kanske tillägnade dem båda? Ingrid blir ju herr Lomans, kanske man kan dra vissa slutsatser utav det?

Slutet gott, allting gott.

Nästa gång ska vi göra oss små och krypa ner i säcken för att hälsa på hos... ja, vem?

torsdag 27 januari 2011

Vänner och fränder - eller "jag bara måste få skriva av mig lite"

Vänner och fränder

Vänner och fränder de lade om råd
hur de skulle gifta bort sin fränka i år
- Uti rosen, de lade om råd
hur de skulle gifta bort sin fränka i år

"Dig vill vi giva en konungsson till man
som haver mera guld än Lille Roland haver land."

Om lördan o söndan budet utgick
om måndan o tisdan skull' skådas va hon fick

Om onsdan o torsdan blandades vin
om fredan o lördan dracks hedersdagen in

De drucko i dagar, de drucko i två
men inte ville bruden åt sängarne gå

De drucko i dagar, de drucko i tre
men inte ville bruden åt sängarne se

De drucko i dagar, de drucko i fem
men inte ville bruden i sängarne än

De drucko i dagar, de drucko i sju
men inte ville bruden i sängarne nu

De drucko i dagar, de drucko i ni
men inte ville bruden i sängarne i

Då kom där in en liten sjödräng
och han var allt klädd uti blå kjortelen

Han ställde sig vid bordet och talade så:
"Jag ser endast masterna som där gå."

Så lyster det jungfrun åt högan loftet gå
så springer hon den vägen åt sjöastranden låg

Hon sprang uppå stenar, hon sprang uppå tå
men aktade sig väl för böljorna de blå

Så togo de henne i skeppet in
och bjöd henne att dricka både mjöd o vin

"Jag ser, jag ser på dina vita fingrar små
att vigselring ej suttit på dem förrän igår.

Jag ser, jag ser på dina gullgula hår
att brudekrans ej suttit på dem förrän igår.

Jag ser, jag ser på dina snövita bröst
att de aldrig varit någon småbarnatröst."

Så lägger sig jungfrun vid Lille Rolands sida
hon känner sig varken sorgsen eller kvida
- Uti rosen, Lille Rolands sida
hon känner sig varken sorgsen eller kvida

...

Jag bara måste få skriva av mig. Få skriva en text som faktiskt löper. Behöver inte tänka, kan den utantill, får bara skriva ner den i allsköns ro...

En av tvillingarna till den här balladen ska få utrymme senare idag, så analyserar jag båda två i samma text. Visst finns det fler syskon i skaran av dehär än bara en, men jag ska begränsa mig lite. Jag ska skriva den bara för att jag tycker om att skriva text där jag inte behöver tänka. Det får bara flöda. Flow. Är det inte en underbar känsla?


onsdag 26 januari 2011

I helvetet som svan

Herr Holger

Fru Tala hon drömde en dröm om natt
~ Vak upp, här är en god tid ~
Att den rike herr Holger han skulle ge tappt
~ Den rike Herr Holger ~

"Jag drömde, jag drömde om vår gångare grå
han bar dig till tinget, du dödde däruppå!"

"Min kära fru Tala, du säg icke så!
Dina drömmar kan väl vakna om en åtta år."

De stötte på dörren med stänger och spjut
"Är herr Holger därinne så skall han härut!"

Herr Holger han talte till svennarne två
"I läggen gullsadelen på min gångare grå!"

När som de var komna till Köpenhamn
Där ståndar kung Kristian på vitan den strand

"I varen välkommen, herr Holger, till mig.
Herr Holger, herr Holger, det kostar ditt liv!"

Kung Kristian högg så det huvudet av
Så att blodet det neder till fötterna rann

När fru Tala fick se hennes herre var lik
Så domnas hon under scharlakanen vit

Herr Holger begravdes då klockan var tolv
Då klockan var elva så kom han igen

Han knackar på dörren med fingrarne små
"Fru Tala, stig upp, och dra låsen ifrån!"

"Med ingen så haver jag stämma utsatt
och ingen så släpper jag in uti natt!"

"Min kära fru Tala, giv bonden hans ko
för i helvetet är allt så svårt att bo!

Fru Tala, ge Bromman och Skromman igen
ty i helvetet är svårt att brinna för din vän!"

"Nej, om jag så skulle i helvetet som svan
så vill jag ej bliva utfattig försann!

Ja, far du i helvetet med svennarne dina
~ Vak upp, här är en god tid ~
Så kommer jag efter med möarna mina!"
~ Den rike herr Holger ~

...

Såhär 9-tiden på morgonen var min första tanke att skriva balladen om herr Mannelig, som börjar med orden "Bittida en morgon". Men så tidigt är det ju inte. Och jag lovade skriva om den girige herr Holger.

Herr Holger är alltså en skattetjänsteman, som inte är direkt ärlig av sig. Då kungen märker vad han håller på med döms han till döden. Pga sin girighet och falskhet hamnar han i helvetet, och återvänder om natten till sin fru för att varna henne och be henne ge allt han tagit till sina rättmätiga ägare. Fru Tala lever dock hellre i överflöd än i fattigdom, även om hon vet att hon kommer till helvetet för det.

Den mest kända versionen av den här balladen står antagligen den svenska gruppen Garmarna för.


Gruppen har dock valt att redigera balladen så till vida att omkvädet enbart sjungs i första och sista versen. De har också gjort en stor del av balladen väldigt, väldigt snabb, för om allting sjöngs med originalmelodi skulle den bli väldigt lång.

Omkvädena i den här balladen ger något slags sken av falsk säkerhet. "Vak upp, här är en god tid" visar tydligt att man ska tänka "det är ingen brådska med att lämna allt och fly, ingen märker vad jag håller på med", eller dylikt. "Den rike herr Holger" ska ge ett sken av hur mäktig han är. Så står han framför kungen som låter honom avrättas, och var inte så mäktig ändå. Och priset för detta? Han kommer till helvetet.

Nästa ballad säger jag inget annat om än att jag är glad att man numera själv får bestämma vem man ska gifta sig med, om man vill gifta sig alls!

Två rosor och adeliga blommor

Konungadöttrarna

Det var de konungadöttrar två
~ Två rosor och adeliga blommor ~
De blevo bortstulna allt medan de var små
~ Från Engeland äro vi komna ~

Så gånga de jungfrur till drottningens gård
"Behöves här några små tjänstemör i år?"

"Här haver jag en gyllene väv för er,
ack kunnen I mig den väven väva ner?"

Den yngsta hon trädde i skaft och i sked
Den äldsta hon satte sig vid väven ned

Det första slag hon i väven slog
Där vov hon in himmel, där vov hon in jord

Det andra slag hon i väven slog
Där vov hon in träd och grönan skog

Det tredje slag hon i väven slog
Där satte hon måne, där satte hon sol

Där satte hon fader, där satte hon mor
Där satte hon syster, där satte hon bror

Den äldsta hon fällde så väven ned
Den yngsta hon bar den i drottningens knä

"Fagrare väv jag aldrig såg!
Vävarelön det skolen I få.

"Den yngsta ska bära mina nycklar i band
den äldsta jag giva min son uti hand."

"Det är icke sed i detta land
att syster skall taga sin broder till man."

Och det vart glädje och det vart gny
Att konungens döttrar var komna till by

Och det var glädje i konungens gård
~ Två rosor och adeliga blommor ~
Då moder och döttrar de kändes åt
~ Från Engeland äro vi komna ~

...

Doftar inte omkvädena i den här balladen av tinnar, torn och stora rosenträdgårdar? Överdådigt, stort, och alldeles underbart, inte sant? De sätter sin prägel på hela balladen, så som omkväden tenderar att göra. Redan första versen tyder på att historien kommer att sluta lyckligt.

Berättelsen är ju bara för härlig. Kungens döttrar kidnappas som små, kommer tillbaka långt senare och sätts på ett litet prov av drottningen: de ska väva ned den väv bara kungligheter kan. De gör de, och så kommer det fram att flickorna är de försvunna prinsessorna. Så slutar allting lyckligt, som en Rapunzel-saga!

There you go, du som inte gillar sagor med olyckligt slut. Finns det överhuvudtaget sådana? Kan det kallas en saga om den inte slutar lyckligt? Varför inte?

Nästa omgång går dock igen mot det sorgligare hållet, så håll i dig. Vi dyker inte ner till Näcken eller Havsfrun, nej. Vi ska ta del av den girige Herr Holgers öde.

tisdag 25 januari 2011

Bäckamannen kräver sitt

...om det finns ett ord som balladnörd, så tror jag att jag småningom med gott samvete kan stämpla mig med den titeln...

Näcken och jungfrun

Det bodde en greve så högt upp i land
Han hade tre döttrar, och rara voro de
~ Med all ära ~

Den ena var så dejelig, den andra var så grann
Den tredje hon svoro att aldrig taga man

Det spordes över rike, det spordes över land
Det spordes till Näcken vid älvablåa strand

Näcken kunde kläda, ja, kläda sig så grann
Så klädde han sig till en herreman

Tömmar utav silke och betsel utav guld
Och hästarna de stampade likt lejonet på jord

Näcken han rider sig till grevens gård
Och ute för honom den sköna jungfrun stå

Näcken han gångar till sköna jungfrun in
"Dig giver jag ring, om du vill bliva min."

Jungfrun tager ringen och följer Näcken fram
Så rider de fram så att Hällebergen klang

Näcken han rider förbi en kyrka fram
På honom undras kvinna, på henne undras man

"Lyster sköna jungfrun till kyrkan att gå?
Du godast drottning vore över tusen älvar blå."

Så rider sig Näcken om älvenom fram
Så jorden hon dundrade och Hällebergen skalv

Näcken han red sig till älvablåa strand
Så knuffa han jungfrun i stridande ström

"Jag ber er, min herre, hjälp I mig iland!
Eder vill jag giva mitt rödaste gullband."

"Väl får jag ert röda gullband
Men aldrig jag hjälper er uti land."

"Hemma gråter fader, hemma gråter mor
Hemma gråter syster och hemma gråter bror."

"Hemma får de gråta så väl de vill
Men dit går du aldrig, du hörer nu mig till."
~ Med all ära ~

...

Jag blev skrämd med Näcken då jag var liten. Det var alltid detsamma, då vi var ute på landet hos mofa. "Du får inte gå ned till ån ensam, för då kommer Näcken och tar dig!" Jag var livrädd för Näcken. De berättade för mig att Näcken var en vacker man som spelade så underbart på fiol att man blev förtrollad och drunknade i ån.

Döm om min förvåning när jag sent omsider förstod att han var ett folktroväsen!

Vad händer här då... En greve har tre vackra döttrar. Den ena hon svär på att hon aldrig ska gifta sig. "Vilken självisk jänta!" tänker Näcken, "Men nog så vacker..." Så han söker upp henne. Hon kan inte motstå Näckens charm, han är ung och vacker och en riktig drömprins där han står uppklädd till en herreman! Så hon äktar honom... och drunknar i floden, Näckens rike, för evigt fast där.

Historien här påminner lite om Bergakungen. Han som snärjde en jungfru som födde honom sju barn, fick lov att gå hem så länge hon inte berättade om barnen, kunde inte hålla sig och fängslades för evigt i hans salar, där hon drack sig till döds i sorg.

Omkvädet är den här gången placerad sist i en vers, bara en kort rad. Strof - strof - omkväde. Om man räknar att det finns tre typiska omkväden för ballader, så är det en av dem. Den andra har vi redan tittat på: strof - omkväde - strof - omkväde. Den tredje skulle vara strof - strof - strof - strof - omkväde. Balladen om Falkvard Lagermansson är ett exempel på detta. Den kommer senare...

Minnesförlust på djupt vatten

Herr Olof och havsfrun

Herr Olof han sadlar sin gångare grå
han rider den till havsfruns gård
Herr Olof han red, gullsadelen flöt
han sjunker i havsfruns sköt

"Välkommen, välkommen, ung Olof, till mig!
I femton år har jag väntat på dig.
Säg, var är du födder och var är du buren
ja, var haver du dina hovkläder skuren?"

"På konungens gård är jag födder och buren
och där haver jag mina hovkläder skuren.
Där har jag fader, där har jag mor
där har jag syster och bror."

"Men var har du åker och var har du äng
och var står uppbäddad din bruaresäng?
Säg, var haver du din fästemö,
med henne vill leva och dö?"

"Där har jag åker och där har jag äng
och där står uppbäddad min bruaresäng.
Där haver jag min fästemö
med henne vill leva och dö."

"Men hör, riddar Olof, kom följ med mig in
och drick ur min kanna det klaraste vin!
Säg, var är du födder och var är du buren
var haver du dina hovkläder skuren?"

"Här är jag födder, här är jag buren
här haver jag mina hovkläder skuren.
Här har jag fader, här har jag mor
här har jag syster och bror."

"Men var har du åker och var har du äng
och var står uppbäddad din bruaresäng?
Säg, var haver du din fästemö
med henne vill leva och dö?"

"Ja, här har jag åker och här har jag äng
och här står uppbäddad min bruaresäng.
Här haver jag min fästemö
med dig vill jag leva, med dig vill jag dö."

...

Stackars, stackars herr Olof! Han blir förtrollad av havsfrun, förbannad av älvorna och hans mor kastar en förbannelse över hans fästmö, så hon måste bära omkring på deras barn i magen i 7 år och 40 veckor!

Av dessa tre ballader är den sistnämnda den enda som slutar lyckligt. Kanhända beror det på att den stackars herr Olof inte står i rampljuset, utan hans käresta, liten Elin.

Historien här är klar som korvspad. Herr Olof rider till havsfrun, som förälskar sig i honom, bjuder honom en trolldryck så han glömmer vem han är, varifrån han kommer, sin familj, allting. Allt för att få honom att stanna.

Nästan som en kvinnlig version av Näcken.

Nästan.