Vi vävom den väven tillsammans - tillbaka till balladerna!

Hejs svejs i lingonskogen!

Pga det ena och det andra har jag inte bloggat på ett tag, men orsaker ska jag inte gå närmare in på än att helt enkelt säga att "det har varit alldeles för mycket annat". Det får duga, de som känner mej vet att jag syftar på studier och dans...

MEN NU kommer de igen, och jag ska fortsätta med min analyser av diverse visor och ballader. Idag fortsätter jag med

Konungen och trollkonan

Konungen bort till en trollkona drog

~ Vi vävom den väven tillsammans ~

Konungen framför trollkonan står

~ Allt går efter gudarnas vilja ~

Trollkonan drog på sig en silkekjol

Och tolv alnar lin hon efter sig drog

Konungen sporde jungfruen så

"O, månde min drottning får leva än ett år?"

"I själver, o konung, i sotesäng stå.

Er drottning, hon tager er riket ifrån."

Konungen klappar på rödblommand kind

"Jag önskar att ni voro allra kärestan min."

"Men konungens smek är ej väl försann,

ej heller vill jag taga en konung till man."

Konungen sporde jungfruen så

"Hur många hästar uppå mitt stall stå?"

"Tio par hästar stå uppå ditt stall,

men en utav dem skall draga dig på fall."

Konungen sporde jungfruen så

"Hur många skall mig följa till kyrkogård?"

"Din häst och din hund och en svärman, försann,"

~ Vi vävom den väven tillsammans ~

"ty de andra ej bry sig det bittersta grann."

~ Allt går efter gudarnas vilja ~

...

Kanhända en av de knepigare hittills, men handlingen torde vara klar. En uppenbarligen inte så omtyckt kung uppsöker en trollkvinna för att få veta om sitt öde. Hon ger honom verkligen inte de svar han vill ha, så hur det sedan går för henne vet vi inte. Vi kan anta att kungen antingen vredgas och låter henne brännas på bål, eller att han är så rädd för henne och rädd för att någon ska få veta att han sökt råd av en trollkvinna att han egentligen blir tvungen att lämna henne ifred. Vet inte, det framkommer inte i balladen.

Omkvädena här är intressanta. Vi vävom den väven tillsammans och dylika ser man inte så ofta. Jag associerar det genast till konungadöttrarna som skulle väva ned en väv tillsammans och således bevisade att de var de bortrövade barnen. Omkvädet som sådant har jag sökt efter i andra ballader, men inte hittat något liknande. Vad kan det stå för? Vilka är "vi" som ska väva ned väven tillsammans? Jag tänker på konungadöttrarna igen. Den väv som de vävde var ju inte något vi i dagens läge skulle kalla en normal väv precis, eftersom de vävde in himmel, jord, träd, skog, sol, måne, mamma, pappa, syster och bror. De vävde in sin egen värld i väven. Tillbaka till omkvädet, kunde man då tänka sig att det är trollkonan som tillsammans med kungen (utgående från hans handlingar och person) "väver" hans liv och ger det ett slut. Eller kanske är det trollkonan och ödet som väver? Det är en tolkning, finns antagligen många fler.

Det andra omkvädet, Allt går efter gudarnas vilja, finns i andra versioner, och är inte så väldigt ovanligt när det kommer till kritan. Det slår dock inte Så fagert faller ett rim eller Allt under linden den gröna i alla deras former. Pga just det här omkvädet funderar jag om det kanske kunde vara trollkvinnan och ödet som "väver konungens väv". De "väver" det gudarna vill att ska ske. Gudarna vill att kungen snart ska möta sin undergång, och så ska ske.

Själva berättelsen är klar: kungen går till trollkvinnan för att få veta vad som ska komma att ske, och hon berättar för honom att hans tid snart har runnit ut. Då försöker kungen ändra på sitt öde genom att erbjuda henne sin hand. Hon genomskådar honom, och vägrar. Han frågar vidare, och det kommer fram att en av hans hästar snart kommer att leda honom till hans undergång; kanhända under en jakt eller ett slag. Han får också veta att hans folk har vänt honom ryggen, och att ingen kommer att sörja honom efter hans död, förutom hans häst och hans hund. En svärman (präst) kommer att begrava honom, och hans drottning kommer att ta över styret.

Sorgligt för kungen, tydligen inte för hans undersåtar. Såhär då man rabblar upp den kan det nästan te sig som en tragedi. Men om man såg det från t.ex. folkets synvinkel kunde det ju tänkas vara världens frälsning då den här kungen äntligen går bort.

Tolka det hur man vill, se på det från vilken vinkel man önskar. Balladerna ger utrymme för det.

...allt under linden den gröna.

I helvetet som svan

Herr Holger

Fru Tala hon drömde en dröm om natt

~ Vak upp, här är en god tid ~

Att den rike herr Holger han skulle ge tappt

~ Den rike Herr Holger ~

"Jag drömde, jag drömde om vår gångare grå

han bar dig till tinget, du dödde däruppå!"

"Min kära fru Tala, du säg icke så!

Dina drömmar kan väl vakna om en åtta år."

De stötte på dörren med stänger och spjut

"Är herr Holger därinne så skall han härut!"

Herr Holger han talte till svennarne två

"I läggen gullsadelen på min gångare grå!"

När som de var komna till Köpenhamn

Där ståndar kung Kristian på vitan den strand

"I varen välkommen, herr Holger, till mig.

Herr Holger, herr Holger, det kostar ditt liv!"

Kung Kristian högg så det huvudet av

Så att blodet det neder till fötterna rann

När fru Tala fick se hennes herre var lik

Så domnas hon under scharlakanen vit

Herr Holger begravdes då klockan var tolv

Då klockan var elva så kom han igen

Han knackar på dörren med fingrarne små

"Fru Tala, stig upp, och dra låsen ifrån!"

"Med ingen så haver jag stämma utsatt

och ingen så släpper jag in uti natt!"

"Min kära fru Tala, giv bonden hans ko

för i helvetet är allt så svårt att bo!

Fru Tala, ge Bromman och Skromman igen

ty i helvetet är svårt att brinna för din vän!"

"Nej, om jag så skulle i helvetet som svan

så vill jag ej bliva utfattig försann!

Ja, far du i helvetet med svennarne dina

~ Vak upp, här är en god tid ~

Så kommer jag efter med möarna mina!"

~ Den rike herr Holger ~

...

Såhär 9-tiden på morgonen var min första tanke att skriva balladen om herr Mannelig, som börjar med orden "Bittida en morgon". Men så tidigt är det ju inte. Och jag lovade skriva om den girige herr Holger.

Herr Holger är alltså en skattetjänsteman, som inte är direkt ärlig av sig. Då kungen märker vad han håller på med döms han till döden. Pga sin girighet och falskhet hamnar han i helvetet, och återvänder om natten till sin fru för att varna henne och be henne ge allt han tagit till sina rättmätiga ägare. Fru Tala lever dock hellre i överflöd än i fattigdom, även om hon vet att hon kommer till helvetet för det.

Den mest kända versionen av den här balladen står antagligen den svenska gruppen Garmarna för.

http://www.youtube.com/watch?v=pjmq6KI0D_o

Gruppen har dock valt att redigera balladen så till vida att omkvädet enbart sjungs i första och sista versen. De har också gjort en stor del av balladen väldigt, väldigt snabb, för om allting sjöngs med originalmelodi skulle den bli väldigt lång.

Omkvädena i den här balladen ger något slags sken av falsk säkerhet. "Vak upp, här är en god tid" visar tydligt att man ska tänka "det är ingen brådska med att lämna allt och fly, ingen märker vad jag håller på med", eller dylikt. "Den rike herr Holger" ska ge ett sken av hur mäktig han är. Så står han framför kungen som låter honom avrättas, och var inte så mäktig ändå. Och priset för detta? Han kommer till helvetet.

Nästa ballad säger jag inget annat om än att jag är glad att man numera själv får bestämma vem man ska gifta sig med, om man vill gifta sig alls!

Två rosor och adeliga blommor

Konungadöttrarna

Det var de konungadöttrar två

~ Två rosor och adeliga blommor ~

De blevo bortstulna allt medan de var små

~ Från Engeland äro vi komna ~

Så gånga de jungfrur till drottningens gård

"Behöves här några små tjänstemör i år?"

"Här haver jag en gyllene väv för er,

ack kunnen I mig den väven väva ner?"

Den yngsta hon trädde i skaft och i sked

Den äldsta hon satte sig vid väven ned

Det första slag hon i väven slog

Där vov hon in himmel, där vov hon in jord

Det andra slag hon i väven slog

Där vov hon in träd och grönan skog

Det tredje slag hon i väven slog

Där satte hon måne, där satte hon sol

Där satte hon fader, där satte hon mor

Där satte hon syster, där satte hon bror

Den äldsta hon fällde så väven ned

Den yngsta hon bar den i drottningens knä

"Fagrare väv jag aldrig såg!

Vävarelön det skolen I få.

"Den yngsta ska bära mina nycklar i band

den äldsta jag giva min son uti hand."

"Det är icke sed i detta land

att syster skall taga sin broder till man."

Och det vart glädje och det vart gny

Att konungens döttrar var komna till by

Och det var glädje i konungens gård

~ Två rosor och adeliga blommor ~

Då moder och döttrar de kändes åt

~ Från Engeland äro vi komna ~

...

Doftar inte omkvädena i den här balladen av tinnar, torn och stora rosenträdgårdar? Överdådigt, stort, och alldeles underbart, inte sant? De sätter sin prägel på hela balladen, så som omkväden tenderar att göra. Redan första versen tyder på att historien kommer att sluta lyckligt.

Berättelsen är ju bara för härlig. Kungens döttrar kidnappas som små, kommer tillbaka långt senare och sätts på ett litet prov av drottningen: de ska väva ned den väv bara kungligheter kan. De gör de, och så kommer det fram att flickorna är de försvunna prinsessorna. Så slutar allting lyckligt, som en Rapunzel-saga!

There you go, du som inte gillar sagor med olyckligt slut. Finns det överhuvudtaget sådana? Kan det kallas en saga om den inte slutar lyckligt? Varför inte?

Nästa omgång går dock igen mot det sorgligare hållet, så håll i dig. Vi dyker inte ner till Näcken eller Havsfrun, nej. Vi ska ta del av den girige Herr Holgers öde.